Detta är inte ett mål

Efter att Emir Kujovic från två meters håll missat öppet mål och med ett hårigt knä lyckats sända bollen snett bakåt, bort från målet, sprang han själv in i målet. Inte för att han skämdes, inte som substitut för bollen utan för att han därmed inte var offside när IFK Norrköping gjorde 2-0 mot Gefle. Det gjorde mig nostalgisk och påminde om OS i London 1948. Då ställde sig IFK Norrköpings Gunnar Nordahl sig i målet av samma anledning.

När jag var liten gjorde det ett väldigt stort intryck på mig, större än alla hans andra mål och Sveriges OS-guld. Att en spelare sprang sig själv in i målet i stället för bollen upplevde jag som både anarkistiskt och galet innovativt. Som att lura alla vad fotboll egentligen går ut på, att lura de givna men naturligtvis väldigt fiktiva reglerna som definierar ”fotboll”.

Påminner om  René Magrittes målning ”Detta är inte en pipa”. Det är ju ingen pipa även om det ser ut så – det är endast en pipa som avbild, förmodligen porträttlik men värdelös, som just pipa. Däremot hjälper de oss att förstå vad konst är, och inte  är. Precis som att allting som hamnar i fotbollsmålet inte är mål men möjliggör mål. En klockren assist genom att icke vara.

Vilket får mig att fantisera om att detta borde vara den ultimata målgesten – den att själv springa in i målet, i bollens spår, och där bli ett och förenas med ”målet”. Ja, det är nästan lite religiöst ifall man kan ”uppgå i målet”, som en tacksägelsegest.