Självmord, läggmatcher och om att gå på fel buss…

När Sovjetunionen efter andra världskriget skulle närma sig den kapitalistiska världen skickade man ut fotbollslaget Dynamo Moskva. De var dels idrottsambassadörer, dels skulle de manifestera socialismens totala överlägsenhet. Dynamo vann alla matcher men undvek de ”mixade zonerna”, om man så säger. Även de mest ruala målgester var tabu, de fick inte ens gratulera varandra till de otaliga målen. Ett lågmält ”tack kamrat” var fullt tillräckligt.

När Kina skulle göra samma sak i slutet av 1950-talet skickade man ut pingisspelare. Landets allra första VM vann Rong Guotang i singel 1959. Sedan blev det kulturrevolution, Rong och två andra spelare anklagades för spioneri och begick självmord 1968. Att ha hunnit representera Kina internationellt i idrott blev plötsligt något väldigt suspekt och reaktionärt.

Under kulturrevolutionen ströps all idrott men efter att Mao och Zhou Enlai efter några år vunnit den första fasen av maktkampen mot De fyras gäng återgick Kina till något mer normala förhållanden.

Ett stort problem var Sovjetunionen, de började ett storskaligt handelsutbyte med USA medan Kina var totalt isolerat, på alla sätt. Zhou Enlai föreslog Mao att en början kunde vara att göra som förra gången – skicka pingisspelarna till VM, nu i japanska Nagoya. 1971 hade kineserna förlorat sex viktiga år så singelvinnaren hette Beng-ge-sun och var svensk men en märklig händelse inträffade under turneringen som fick världshistoriska konsekvenser. Det är rent av så att det i Kina hävdas att det förändrade landets vägval och hela framtida utveckling, skriver Göran Leijonhufvud i sin fantastiska och skittjocka bok ”Pionjär och veteran – 50 år med Kina” (Albert Bonniers förlag).

Det fanns en tävlingsarena och en matcharena i Nagoya och däremellan åktes det buss. En av spelarna i det usla amerikanska laget hette Glenn Cowan och var i första hand hippie, i andra hand pingisspelare. Så när han missade amerikanarnas buss hoppade han in och satte sig längst fram i kinesernas egen buss med det enkla konstaterandet att det enbart var en simpel bussresa: ”hur fel kan det egentligen gå”.

Svaret var: ”mycket fel”.

Vit, axellångt hår, lång och amerikan – han var en odesamerad bomb i en buss där samtliga spelare och ledare fått veta att alla slags möten, samtal och vänskapligheter med utlänningar skulle straffas hårt och skoningslöst. Och det var trots allt bara tre år efter Rong och de andras självmord.

Den trefaldige världsmästaren Zhuang Zedaong (1961, -63 och 65) var fortfarande spelare och satt längst bak i bussen. Han hade överlevt kulturrevolutionen tack vare att han var Maos hustrus favo-pingisspelare.  Nu funderade han ett tag på vad han ville göra. Efter tio minuter av total tystnad, rädsla och förundran gick Zhuang fram i bussen, medan alla andra ledare och lagkamrater varnade honom. Han överräckte en liten kinesisk sidenbrokad och sa genom en darrande tolk:

”Även om den amerikanska regeringen är vår fiende är det amerikanska folket vänskapligt”.

När de gick av poserade Cowan och Zhuang för fotografer medan resten kineserna nu visade känslor, offentligt – de var fortfarande skräckslagna. Nyheten spreds blixtsnabbt, Mao insåg genast värdet av bussfärden och bjöd redan samma dag in det amerikanska laget att spela några landskamper efter VM. Den första i Shanghai, i fall jag inte minns fel.

”Ni vår gärna förlora några matcher”, sa Zhou Enlai till spelarna före de historiska landskamperna och sedan blev det så. Början på den tid vars idrottsliga slagord var ”Vänskap i första hand, tävling i andra” hade inletts. Sedan dröjde det inte länge innan President Nixon besökte Kina (tillsammans med ett pingislag fullt av hippies som Nixon uttryckligen hatade) och förbindelserna började byggas. Och amerikanarna vann flera individuella matcher…

Läggmatcherna väckte även stor frustration. När Sverige i augusti 1973 turnerade i Kina blev just Beng-ge-sun och Yue han –sun väldigt upprörda när kineser gav bort matcher. De kände sig djupt kränkta.

Liang Geliang förlorade på order singelfinalerna mot japaner i VM 1977 och -79. Zhaung Zedong vann alla sina tre individuella guld genom att hans landsman Li Furong la sig i alla tre finalerna. Zhaung var ju Maos hustrus favorit (Hon ledde ”De fyra gäng”) och han skulle vinna. Men i första finalen tog Li Furong första set med 21-16: bara för att visa att han egentligen var bäst. Zhaung utsågs, 30 år gammal, till idrottsminister men blev kortvarig på posten. Li Furong, förloraren av tre raka singelfinaler i VM, blev för övrigt vice idrottsminister…

Tre år senare, efter rättegångarna mot De fyras gäng förvisades Zhuang til en liten by i Tibet där han var pingistränare i fem år. Långsamt ”återupprättades” han och fick flytta allt närmare Peking. När han avled 2013 fick Zhaung en begravning värdig en nationell hjälte.

Det definitiva slutet på busshistorien skrev i och med OS i Peking men ett minst lika viktigt slut inträffade 1989 i Dortmund. Sverige vann lagfinalen i VM mot Kina med 5-0 och 30 år av läggmatcher och kinesisk hybris fick ett våldsamt abrupt slut. Banderollerna med slagordet om ”Vänskap först…” plockades ned från alla idrottsarenor i Kina.

Efter det blev ”Lao Wa” ( Gamle Waldner) närmast att betrakta som Gud och i september 2013 blev han det finaste man kunde bli i Kina; han blev frimärke, i samarbete med det Kungliga Svenska Postverket…

”Så kan det gå…”, som den entusiastiske amerikanske pingisspelaren, och författaren Kurt Vonnegut en gång sammanfattade världshistoriens egentliga essäns.

Ps Göran var en av landets mest lovande tennisspelare i tonåren, innan han snöade in på jazz, och sedan politik och Kina. Tennis var dock inte så överdrivet stort och uppmuntrat i Kina på 1900-talet men han spelar fortfarande, 74 år gammal. I Båstad.