Vi måste prata om Offside

Detalj ur omslaget 3/2015. Kostar 99:-

Jag har alltid älskat tidskriften Offside, jag har också alltid haft synpunkter på hur den skulle kunna göras ännu bättre. Jag tycker det ingår i uppskattningen – att inte enbart prisa utan även prisa konstruktivt. Sedan är det en annan sak att den inte alltid uppfattats som konstruktiv…

Den senaste omgörningen med de tre redaktörerna har jag öst beröm över – speciellt de lite nördiga ”ensidiga” texterna och avdelningen ”tema”. Det finns många bra exempel på det i senaste numret (3-2015); som t ex Andreas Alms milda kritik av sportjournalister. Jag hade gärna läst ett helt reportage om det men jag tror inte Offside varken vill eller vågar. Det samma gäller förmodligen Alm: man kritiserar inte med tredje statsmakten ostraffat även om det självfallet borde vara Offsides uppgift att åtminstone någon enda gång verkligen kritiskt granska något så extremt homogent och svenskt som fotbollsjournalistiken i Sverige. Granska dess makt, syften, kompetens, stjärnor, brister och visioner.

I ledaren förklaras att ”De tres gäng” ska ha pappaledigt – det gör mig orolig. För det är ett ganska ojämn nummer de släpper ifrån sig till avsked. Sämst är en text om Håkan Ericson. Det finns två intressanta frågor som berör Ericson:

1. Hur kunde han bli U-21 chef när han helt saknar meriter?
2. Vad tog landslaget till slutspel. På vilket sätt är det Ericsons förtjänst?

Inget av detta får vi svar på, trots 14 sidor. Vi får en totalt okritisk genomgång och Ericsons förklaringsmodell av Ericsons karriär: det har antingen varit omotiverade spelare, alltför fattiga klubbar eller dåliga styrelser. Varje gång, i varje klubb som Ericson tränat och misslyckats med. Dessutom är texten skriven på en elementär och oengagerad sportjournalistprosa. Det enda lite annorlunda, och smålitterära greppet är att hävda att alla gubbarna på Åtvidabergs veteranträff där samma jackor som Nordkoreas diktator: om Christian Daun därmed menar att veteranerna är som Kim den II eller att Åtvidaberg liknar Nordkorea vet jag inte men det måste vara ett av alternativen. Eller så vill Daun bara göra sig rolig på gubbarnas bekostnad. Vilket omedvetet slår tillbaka på Ericson som bär exakt samma skjorta och pullover som de flesta av gubbarna. Men inte menar väl Daun att Ericson är en Kim II Sung-typ i sin ledargärning…

Bildmaterialet består av sex och en halv sida bilder. Två av dem tillför något, resten är enbart illustrativt brus: bilder för att det ska vara ett visst antal bilder som motsvarar textens längd enligt en speciell slentrianmässigt helgad ekvation. Vad den sedan grundar sig på har jag ingen aning. Folk som köper Offside gör det för att de är läskunniga – så varför inte lita på att folk kan läsa utan att behöva snegla på illustrationer på var och varannan sida?  Det är en redaktionell rädsla som påminner om bilderböcker för småbarn.

Jag tycker det är konstigt att så många bilder är mediokra i Offside. De verkligt bra bilderna försvinner. Som i det drygt 20 sidor långa reportaget från Colombia – där är några oerhört bra bilder som nästan inte upptäcks bland de tiotalet bilder som inte är så bra och enbart upprepar det vi såg på förra sidan. Det är mer illustrationer än självständiga bilder.

12 sidor Helsingfors känns också som utfyllnad eftersom klubben inte åstadkommit något annat än att ha vunnit en massa finska mästerskap. Och bildmaterialet är oengagerat. Wolfsburgreportaget har 12 bildsidor men de flesta av de bilderna är verkligt bra, roliga och tillför något – speciellt jämfört med Helsingforsmaterialet som består av män som skakar hand och så en tre, fyra bilder på de nya japanska supportrarna varav en är en läktarbild där de ser alla sex, eller sju, supportrarna på samma bild. 

Det bästa reportaget handlar om Hedvig Lindahl – välskrivet om en spännande människa och ett intrikat fotbollsöde vars nästa kapitel vi får uppleva om en månad. Jag tror att endast en storspelade Lindahl kan ta Sverige vidare, till t ex semi. Jag tror Sverie är helt beroende av att hon visar att hon är bland världens två, tre bästa. Och enbart två bildsidor alltför många. 

Jag tycker Offside borde se över sin bildpolicy. Jag tycker också att man borde publicera mer stringenta och mer språkligt spännande texter. Många reportage har långa, ointressanta transsportsträckor. Det blir alltför många ord, alltför lite liv, i Offside.

Offside är, för mig en av de viktigaste publikationer som finns. Jag vill att den ska vara bra, och vilja bli bättre. Allting måste en gång brinna för att kunna leva vidare och frodas. Det är dags att börja prata om Offside och hur den kan förnya sina reportage.