NBA handlar nästan enbart om megastjärnornas match. Nu är det Stephan Curry vs James Harden. I går vann Harden just det mötet 38 mot 34 poäng men GSW vann även andra matchen. Det som avgjorde matchen var dock inte stjärnorna utan de andra spelarna och i det här fallet inte ens de andras egna prestationer utan deras relation till stjärnkulten i NBA.
Med underläge 98-99 och fem sekunder kvar och vid toppen av trepoängslinjen kommer Rockets i ett snabbt uppspel. Harden passar i sidled till den relativt store stjärnan Dwight Howard. Han kommer som en ”trailer”, likt en andra våg. Han är helt omarkerad och kan i princip göra en layup och dunka in en sensationell seger.
Så vad gör Howard – jo han passar omedelbart tillbaka till Harden som har både Curry och Klay Thompson på sig. Harden kan inte hantera passet, får inte i väg något skott utan tappar bollen och GSW vinner.
I media heter det att Curry och Thompson spelade bra försvar.I media, och på plan, är det lagidrott förvandlad till egoidrott.
Detta säger väldigt mycket om stjärnkultens dilemma – det är Harden, Curry eller Le Bron som ska ha bollen för att de är bäst i det ögonblicket utan för att de är just Harden, Curry och LeBron. Fenomenet finns även i fotboll; Madrids förväntningar på att Christiano Ronaldo gör dem till ett sämre lag. Hans självbild, och managerns accepterande av denna bild, var den direkta orsaken till att Madrid blev utslagna ur CL.
Om Raketic plockar bort Pirlo – hur mycket återstår då av Juventus förmodade omställningsspel? Detta är en anledning till att jag tror Barça vinner finalen om snart två veckor: de är inte helt beroende av Messi. Ifall Juventus tar bort honom kan Neymar, ibland, ta över rollen. Ingen av de två måste göra målen, det gör Suàrez!
Lämna ett svar