Bengaleffekten

När jag var fotbollsexpert på Café Sport i slutet av 1990-talet åkte jag till Sthlm, och Göteborg. Jag gick på fotboll i Malmö men ville  jag se toppfotboll tvingades jag åka till HIF:s avslutningsmatcher på Ullevi eller till Stockholm. Det första 08-derbyt 1998, tror jag det var, var det första riktiga som drog över 30 000 till åskådare till Råsunda. Det drog också rök eftersom några på läktarna tände bengaler. Det var början på den dramatiska publikökningen i svensk fotboll och det är spännande att diskutera vad exakt det är som gjort serien så ologiskt populär.

Det är inte stora internationella framgångar för svenska klubbar i Europa. Det är inte den fantastiska fotbollsunderhållningen som lagen i 16-klubbsallsvenskan bjuder på. Det är inte de billiga biljetterna, värmen, underhållningen korven eller kvalitéen. 

Publikutveckling i några europeiska högstaligor jämfört med för 25 år sedan:

+116% Sverige
+110% Tyskland
+103% Frankrike, Danmark
+74% England
+45% Schweiz
+40% Norge
+19% Finland
+5% Spanien
-1% Cypern
-22% Italien, Portugal
-40% Ryssland (jfrt med URSS)
-43% Skottland
-66% Albanien

En starkt bidragande orsak till publikökningen är inramningen. Jag minns att jag ryste av välbehag där på Råsundas pressläktare när de båda klackarna kastade ramsorna, sånger och en och annan bengal mot varandra. Det var en fantastisk stämning som jag då enbart hade mött i Glasgow, i London på tidigt 80-talet och i Italien. Supportrarna, och bengalerna, skapade en fantastisk inramning som gjorde fotbollsupplevelsen mycket bättre än vad den egentligen var. För att inte nämna hur djävla nedgången, ful och opraktisk Råsunda var. 

Christer Löfman har jämfört publiksnittet för några Europeiska fotbollsligor nu och för 25 år sedan. Det är spännande. Källan är den här: http://european-football-statistics.co.uk/