Förbjud herrlandslagen som hämnd

Det är skillnad på fotbollsböcker och fotbollsböcker

Nästan alla böcker om fotboll/idrott slinker igenom medias finmaskiga nät. Det är inte intressant, dålig litteratur eller så räknar ”man” med att det ändå inte är någon som bryr sig – utom de direkt drabbade och de läser ändå inte tidningar, bloggar ser inte TV, radio, lyssnar på poddar annat än det som bara handlar om fotboll. Tror media. Fotbollen har också delvis sig själv att skylla: twitter är allt, böcker är långtråkiga.

Så är det inte med ”Det riktiga landslaget” (Leopard förslag). Idag skriver ”Lunkan” i DN om boken och släppet:

”Boken släpptes officiellt vid en välbesökt tillställning i Stockholm i tisdags. Kicki Bengtsson, en perfekt representant för det riktiga landslaget, var på plats. Liksom bland andra Moas kompisar Nour El Refai och fotbollsreportern Alva Nilsson, socialdemokraternas förra partiordförande Mona Sahlin, som var på plats i Los Angeles när Kicki spelade VM-finalen 2003, och vänsterpartisten Rossana Dinamarca.”

Här fungerar boken perfekt i det politiska spelet, som en del av kampen för kvinnors jämställdhet. Eftersom kvinnor och fotboll alltid annars hamnar utanför media är det väl bara rättvist att man tar chansen när hen får den – även om det är på en lansering av en fotbollsbok.

Sedan kan jag argumentera att just när det gäller damlandslag får de väldigt mycket uppmärksamhet i förhållande till det generellt lilla intresset för damlagidrott i allmänhet. I TV drar de båda fotbollslandslagen ungefär lika stor publik, på de allsvenska läktarna är det ungefär 10-1 till herrarna. Jag förutsätter att kvällstidningarna kommer med ”VM-biblar” i nästa vecka.

Nationalismen är stark oavsett kön, det är lite som med kungahuset. Det är inte helt logiskt att vara rojalist men en stor majoritet av befolkningen är det.

Jag har börjat läsa debutboken och den är provokativ. Moa Svan skriver i inledningskapitlet att hon helt enkelt inte vill ha något herrlandslag längre. Hon beskriver sig dessutom som både journalist satt att bevaka ”sitt” landslag och som en som älskar detta landslag över allt annat. Det är ingen trovärdigt journalistik.

Jag är också lite känslig (maskulint överkänslig skulle nog många kalla det) för fotbollsskribenter som inte har riktigt känsla för fotboll. Det är ofta att ”hen” använder fel term eller begrepp. Att hen saknar totalt ”gehör” för fotboll. Det är många av dagspressens ”fotbollsskribenter” som jag då och då uppmärksammar med denna brist. Inte minst män men de som har gehör gör aldrig fel. Faktiskt. Det är bara så.

Kanske beror det i Moa Svans fall på att hon är uppväxt i en damfotbollskultur, att hon troligtvis ganska sent i sitt 29-åriga liv upptäckte fotbollen men när hon beskriver sitt eget fotbollsspelande i några enkla satser så känns det inte helt äkta, vilket det naturligtvis kan vara att ”sparka någon på foten” i stället för att sparka någon på benen.

Jag har spelet en del mixfotboll men där sparkade man också på benen, det är väldigt svårt att sparka på någons fot men det är lätt att stämpla. Kanske alltför enkelt…

Jag har fler små invändningar men på det stora hela är det befriande att läsa en frustrerad och arg fotbollsälskares teser och bekännelser. Det är inte svårt att hålla med Moa Svan när hon ”rasar” mot SvFF och hur behandlingen av Therese Sjögran. Inte enbart en gång utan två Fotbollsgalor i rad. Eller arg på Zlatan, på manliga fotbollsjournalister och hela den manligt dominerade fotbollskulturen. Eller varför man trilskas med att kalla det för ”damallsvenskan” och ”allsvenskan” för herrar.

Jag har ofta på den här bloggen skrivit om ”damfotboll” och alla misstag jag tycker den gör, vilka chanser den missar.  Vad jag nu tycker ska bli extra intressant är ifall författaren vågar kritisera de kvinnor som är medskyldiga till damfotbollens marginalisering, den lydiga röstboskap och alibin som många kvinnor i SvFF organisation blivit och som tack fått fina poster och välavlönade jobb? Utifrån ett rent feministisk perspektiv måste dessa kvinnor framstå som en slags överlöpare, som sålt sig och därmed bidragit till den långsamma utvecklingen och fotbollspartriakatets hegemonisering. I mina ögon har dessa kvinnor genom sin närvaro räddat organisationernas ansikten – männen kan alltid peka på en någorlunda jämna fördelning av poster, de kan alltid fösa fram en kvinna till mikrofonen men det är absolut inte aktuellt att Sepp Blatter ersätts med en kvinna vilket åtminstone jag skulle önska. Men varför skulle en kvinna vara en sämre ordförande än Blatter?

Det är också därför jag gillar Pia Sundhage så mycket. Hon är en stark och självständigt tänkande kvinna i en värld full av genuspragmatiker. Därför får hon också många fiender. Pia är inte ”lagom” feminist. Hon älskar fotboll och skiter i konsekvenserna. Vi tycker inte alltid likadant men hade damfotbollen haft fler Pia Sundhage och färre Susanne Erlandsson hade Sverige varit bäst i världen. Och mer rättvist/jämlikt.

Jag tror det är detta som kommer avgöra min läsning av Moa Svans bok: vågar hon ta ett klart feministiskt perspektiv (likt att förbjuda herrfotbollslandslaget som hämnd och att de kommande 100 åren enbart ska finnas ett ”riktigt landslag”) eller kommer hon fega ur och välja att inte kritisera andra kvinnor? För att det till slut ändå är viktigare att visa enighet och lojalitet med andra kvinnor än att kräva rättvisa i fotbollen, liksom det som presskonferensen uppbåd av kvinnliga politiker och kändisar gav uttryck för.