Om, stel och väldigt lycklig

Det är drömmarna som håller en vid liv. Vad de än handlar om. En av mina drömmar är att återigen bli en bra fotbollsmålvakt. Att jag genom fysisk och mental träning ska övertyga min kropp om det, och sedan vara det: en bra målvakt.

Det är inte lätt, speciellt som min kropp bär en del livslånga men efter cancerbehandlingen. Det blir inte bättre av att jag gör tre fyspass på 22 timmar, vilar 12 timmar genom trädgårdsarbete och på det kör målvaktsträning. Den första på tio månader. Jag förmodar jag vill bevisa något.

Jag var t o m med och sprang runt planen i uppvärmningssyfte fast jag vet att jag knappt kommer kunna gå idag.

Jag gjorde några misstag, jag gjorde några bra räddningar men jag var framförallt där. Och kroppen höll. I stort sett. Trots att jag stannade kvar och körde extra skottträning med tre av de yngre killarna. För yngre är Båstads Goif ( Giffen). Jag kunde varit farfar till flera av spelarna.

Nu ledar nykomlingen sensationellt Div 6 Nordvästra Skåne med fyra poäng före Hyllinge. Första poängförlusten kom i förra veckan genom 1-1 borta mot Viken och sedan låg man under hemma mot bottenlaget Hasslarp med 0-3 efter 19 minuter. Varefter man bytte tillbaka till det gamla spelsystemet och i halvtid stod det 5-3. 8-3 blev det. Det var en vändning! Ett lag går direkt upp, tre kvalar. Tre matcher kvar före sommaruppehållet den 17:e juni 21:00…   …det är lite som att återfå en familj, återerövra ett socialt sammanhang som jag förlorade för snart 40 år sedan.

Det ömma och det stela är en belöning. Mitt skelett gillar inte att slänga sig även om underlaget är en av Skånes allra mjukaste gräsplaner. Jag har flera blåsor på fötterna, stukade två fingrar på ett onödigt dåligt ingripande men i stort höll kroppen för påfrestningen. Och om man föreställer sig att smärta är just en lite rual belöning funkar det riktigt bra. Jag känner mig stark och… …bräcklig.

Lyckan att få stå där i ett riktigt mål, framför en massa fotbollsspelande pojkar, och män, var oerhört tillfredställande. Att bara vara där har jag tänkt mycket på under en lång, och dålig rehabperiod som inleddes den 19 augusti på samma plan. Då jag sträckte hamstringfästet i vänster skinka.

Sedan har jag tränat, med allt mindre övertygelse och på vägen skadat ryggen och överansträngt underarmar (gå-på-händer-träningen…). Ett av problemen är att ingenting, någonsin, verkar läka. Det som gick över på två, tre veckor när jag var yngre tar nu två, tre månader. Jag har som vanligt varit förkyld januari-april men inget betyder någonting när jag kan trotsa allt och stå i mål igen. För det är ett trots men ett livsviktigt trots. Jag trotsade döden för åtta år sedan och nu trotsar jag förnuftet. De flesta tycker nog jag är galen men håller kroppen och jag får träna lite så är jag där. Där jag vill vara. Inte så att jag petar Sanny Werner men jag ska inte vara sämre än en genomsnittlig div 6 målvakt: definitivt mindre smidig och med sämre explosivitet men det andra ska vara där så om står jag rätt ska jag kunna nå det mesta.

Dessutom återvänder självförtroende och auktoritet. I slutet av träningen tar jag initiativ, börjar dirigera lite och ropa uppmuntrande saker. Både till mitt blåa lag och till Sanny, som gör många bra parader. Generositet är roligt.

Målvakten finns i mig, förmodligen har jag varit fotbollsmålvakt i ett tidigare liv för det dröjer inte mer än några minuter för än jag är där, positionsmässigt och visuellt. Jag står rätt och jag släpper bollar jag känner inte ska gå in. Jag släpper visserligen även några bra bollar som jag vet jag inte når, speciellt på min mindre bra sida men i de ögonblick jag vet att en boll ska gå en halvmeter utanför och den gör det känns det som om jag är 15 år igen och ingen ligger mellan mig och världsfotbollen.

När jag ställer mig i ett nyinflyttat mål för avslutande tvåmålsspel så känns målet litet – ungefär som ett fem meters korpmål. T o m ribban känns låg. Jag blir nästan lite chockad, går det verkligen så snabbt? Inser dock omedelbart att det är hjärnan som ger mig cred. Tack hjärnan! Ni som läst tidigare texter om mina små neurologiska handikapp och ”målvakts-kallet” vet att min hjärna och jag inte alltid ”tänker” likadant.

Sedan kommer ett skott mot krysset och jag vet att det inte ens är lönt att försöka slänga sig längre för jag kommer inte dit. Likadant på de låga, hårda välplacerade skotten – jag de når jag inte längre fast jag vet den hundradelen då jag ser skottet första gången vet att jag kommer nå det. I huvudet kommer jag ta bollen, t o m klistra den men kroppen hinner inte. Jag börjar allt mer likna en ”fast situation” i sig.

Jag skyller på att kroppen är trött: att jag kommer nå den då kroppen är utvilad, när jag har tappat två, tre kilo och tränat lite mer smidighet. Det är bara en fråga om träning innan jag är där, igen…

Att med såriga tår och värkande fingrar efter träningen stå i vägen för extra skottträning var ren adrenalin, eller en form av endorfinmissbruk. Men jag var så jävla lycklig och tvingades hålla igen för att inte börja gråta. Och dessutom tror jag att ifall jag följt med de andra in i omklädningsrummet hade jag inte kunnat låta bli att ställa mig upp och tacka alla – och det hade, i ett längre omklädningsperspektiv varit riktigt pinsamt.

Fast pinsamt var det när jag framföra huset insåg att jag glömt husnycklarna i omklädningsrummets värdeväska. Jag fick med mig en extra nyckelknippa, tänkte att jag får inte glömma detta och glömde det. Fanns ingen väg in så jag gick över till grannen, före detta tennisspelaren Fredrik Bergh som också är ungdomstränare och styrelseledamot i Giffen. Han hade nycklar. Men visade det sig när vid stod vid dörren, inte till omklädningsrummet.

Men jag gick in i ett angränsande rum, fann en tre meter hög betongväg vid en dusch och en glipa mellan väggen, ventilationsrören och taket – intill vårt omklädningsrums duschar. Klättrade upp, insåg det var alltför smalt och hoppade ned igen. Fredrik ringde till folk som inte svarade så jag gjorde ett nytt försök och det funkade. Plockade upp nycklarna, låste upp dörren gick ut, låste efter mig och så kastade Fredrik över nycklarna. De som ser nycklarna ligga på golvet kommer tro det är en deckargåta…

Ett annorlunda slut på en fantastisk kväll.

Tack Giffen, tack Fredrik, tack livet!

Ps Körde ”solhälsningen” nu på morgonen. Det funkar ganska bra fast det är molnigt!