Det fascinerande med fotboll är allt – utom målen

Det är en konstig rubrik men låt mig förklara. Och jag lovar – det har inget med en nietzscheansk” målvaktstro att göra, inte den här gången. Det fascinerande är att Barça kunde dominera en match och en CL-final så stort, spela så vackert men bara vara ett litet sketet misstag ifrån att allt detta vackra, läckra anfallsspel, blev värdelöst.

Mellan de sekundkorta stunderna av närmast total fotbollsskönhet med dessa omöjliga funktionella passningar satt jag och var orolig. Speciellt varje gång bollen passerade mittlinjen, åt fel håll. Ju vackrare fotboll desto mer övertygad blev jag om ett förödande slut. Det var inte en fantastisk föreställning, det var outhärdligt.

En fotbollsmatch är en berättelse och jag har bevis för det.

Ta till exempel det gamla klassiska italienska omställningskonceptet ”deus ex machina”, då ”Gud griper in”. Taktiken ingår i commedia dell arte – den italienska teaterform som var oerhört populär för 5-600 år och där allting kan förändras genom en enda kort gudomlig domarsignal.

Fotboll är en teater där allting kan förändras i sista aktens allra sista scen. Den italienske nobelpristagaren Eugene Montale tänkte säkert på ”tifosis”, när han skrev ”nyvunna lycka/ som så lätt mig narrar”.

Alla tror att vi ser CL-finalen Juventus –FC Barcelona och att det som hänt, hittills under matchen (typ 13 stolpskott och 300 parader av Buffon) plus hela världshistorien före matchen inklusive Lionel Messis födelse och förlossningsläkarens ögonblickliga tankar för 28 år sedan i staden Rosario BETYDER NÅGOT. När det i själva verket är helt utan värde.

Med varje genial bollberöring av denne Messi desto mer ökade min ångest. De elva rödblåa skrev en fantastisk berättelse på min skärm men jag kunde inte ignorera en liten obetydlig ruta med frågan ”Deleta?” på skärmen som hela tiden markerade att vi, mänskligheten, var ett slintade finger från förgörelse. Jag vet att det enda sanna Rilke formulerade i ett live-referat från livet för drygt hundra år sedan var raden: ”det sköna är det förfärligas början”.

Mitt i denna närmast globala berusningakt satt jag med min nya HD-dekoder och kände mig som den ende nyktre för ett litet sketet misstag, ett orättvist och osannolikt mål och allting var borta för alltid.

Så kom kvitteringen, naturligtvis skapad på den för dagen desrienterade, högst mänsklige Jordi Albas kant, och det var åter två tomma tavlor (latinets ”tabula rasa”). Ja under resten av matchen skapade Juventus chanser som hade kunnat ge dem segern medan vi i framtiden bara kommer minnas de fantastiska målen, de tre anfallsspelarnas rörelse och lätta one-touch-fotboll.

Det som vi beundrar så mycket är inget värt, absolut inget. Det enda som avgör är ofta frukten av en serie tillfälligheter – det är vad som är så fruktansvärt fascinerande med fotboll, blandning av värdelös skönhet och rå, vidrigt simpel, funktion.

Det var match i nittiofem minuter. Det kunde ha varit match i blott tio ifall Barcelona utnyttjat sina chanser. Det kunde också varit Juventusledning efter en minut när Barças försvar utmanades och fick lite bollestetisk hybris. Tänk er en sen juventuskvittering, lågt försvarsspel i förlängningen och sedan italiensk vinst på straffar. Då hade ”det oförglömliga” försvunnit och vi hade kommit ihåg ännu en taktisk burlesk italiensk triumf.

Vi vill gärna att matchens händelser ska indikera slutresultet, att de eventuella målen är logiska. Det är de inte. Men så tar matchen slut och vi står där med minnet av en fiktion vars enda egentliga substans är två siffror med ett bindestreck emellan: resultatet vars enda riktiga punkt i alla matcher borde vara två nollor. Fast det är egentligen en annan historia.

Slutresultatet var verkligen rättvist den här gången. Vi återvann alla bländade anfallskombinationer ur minnet men det är lätt att vi glömmer att tills domaren sista utandning är matchen vi sitter fängslade i blott ett utkastet till en berättelse som inte sparas automatiskt.