Krampigt II: five a side x 2

Den höga raka, långsamma svenska backlinjen får våldsam kritik – om det nu ens var rak med Lina Nilssons obstinata attityd till såväl position som offside? Jag tyckte dock inte detta var det stora problemet utan motståndarnas alla farliga chanser orsakades av obalansen. Obalansen mellan disparata lagdelar och obalansen mellan taktiken och de faktiska händelserna på planen.

Detta bottnar, tror jag, i Pia Sundhages vision om en mer offensiv fotboll.

I kvalet spelade man 4-1-3-2 och det gick väl sisådär men i grunden var det helt rätt eftersom i princip alla motståndarna parkerade i eget straffområde. Det gick inte att undvika att spela väldigt offensivt. Hade det varit Barcelonas herrar hade man stått 2-5-3 och kallat det 4-3-3 men sånt ägnar vi oss inte åt i Sverige.

Under försäsongen 2015 fick Sverige stora problem vilket inte var konstigt för nu mötte man tio mycket bättre motståndare som inte stod still vid egen straffpunkt. Då gick Pia Sundhage tillbaka till 4-4-2 men utan, i mina ögon att ändra mittfältets tydliga offensiva karaktär. Jag tror att Seger och Dahlqvist skulle vara balansspelare men de verkade inte hänga med och backlinjen lämnades ofta ensamma mot tre, fyra motståndare. När alla mittfältarna dessutom inte satte press på motståndarnas uppspel blev det väldigt lätt att kombinera sig förbi Sverige.  

Dessutom måste en mittfältslibero, som Seger faktiskt liknade, vara mer aktsam om bollen och inte tappa den så ofta.

I mitt tycke kändes Sverige som om de spelade ”five a side” gånger två. De defensiva deltog inte i det offensiva spelet och de offensiva tog inget defensivt ansvar.

Med ledning 2-0 i paus och defacto så många spelare med krampkänning – varför gick man ut och spelade exakt likadant i andra halvlek?

I fall man gått över till ett defensivt 4-4-2, hållit ihop lagdelarna och dragit ned tempot har jag svårt att se hur man skulle kunna förlora. Motståndarna vllle ha djupledsspel och stora ytor. Hade Sverige blockerat de möjligheterna och enbart erbjudit inlägg skulle det överlägsna svenska huvudspelet och turneringens längsta målvakt vunnit matchen.  

Så i mitt tycke var varken krampen eller de individuella spelarinsatserna orsaken 3-3 utan en slags taktik hybris.

Det ska bli spännande att se ifall Pia Sundhage ändrar det taktiska upplägget eller håller fast vid sin idévärld? Jag tror också att detta kan vara avgörande för hennes kommande tränarkarriär. Jag vill väldigt gärna se henne ta hand om ett herrlag på hyfsat hög nivå – det vore väldigt bra för svensk fotboll och samhället i stort. Samtidigt börja jag tvivla på hennes taktiska kapacitet. Pia Sundhage är utan tvekan en duktig inspiratör och utvecklare men är hon även en driven och framförallt pragmatisk matchcoach? Vågar hon överge sin vision?