”Har ni fest eller?”

Högljudd musik, många män med solglasögon. En fotbollsmatch som gäller mycket. Och svenska herrlandslaget – klart man ser fram emot en sådan. Eller?

Jag tycker att träningsmatcher/vänskapsmatcher – med spelare som är ganska givna och inget har att bevisa – är helt meningslösa. Spelarna möter i princip alltid motståndare som tänker samma sak. Det är matcher som ska spelas, någon ny, ung ska få chansen men i övrigt överflödiga. Speciellt när Erik Hamrén sällan ger unga spelare chansen. Matchen blir en tom gest upp-pumpad av nationalism. Svenska folket älskar att köpa dyra biljett för att se stora lag spela 0-0 under sommaren. Numera alldeles oavsett om det är Zlatans lag eller inte. Två engelska lag ska träna sig igenom en matchlikt pass på Friends i juli och publiken betalar stora pengar för att få äta popcorn och göra vågen.

Men i morgon kväll är det minsann dags, på riktigt. Ingen träningsmatch utan viktigt EM-kval Mot Moldavien. Ja, eller Montenegro. Och det är väl hemma, på Friends, med extra smör på popcornen?

Jag har noll koll, tyvärr. Jag ser fram emot det samtidigt som jag känner en påtaglig likgiltighet. När jag var liten bestod kvalgrupperna av tre eller högst fyra lag. Bara segraren gick vidare, ALLA matcher var viktiga. Nu har vi sexlagsgrupper och playoff. Och trettiotvå slutspelslag istället för fyra eller åtta. Då var slutspel en prestation, nu är det redan budgeterat.

Jag hoppas Sverige vinner, jag hoppas Zlatan gör många mål och att den svenske målvakten, vem det nu är, slipper trakasseras i media. Jag hoppas att någon ny svensk spelare övertygar. Jag ska se matchen men jag svårt att känna någon entusiasm och kämpar med en tilltagande likgiltighet. Det irriterar mig men så är det. 

En orsak är att jag ser svensk landslagsfotbolls framtid, oavsett om det är herrar, damer eller ”ungdomar”, som jävligt mörk.  Trots att det snart är Midsommar…