Underbara Island

Sällan är sport så fascinerande, så genuin och underbar som när Island spelar hemmalandskamp i herrfotboll.

Igår mötte de en av Europas tio bästa nationer, Tjeckien, i EM-kval. Matchen slutade 22 lokal tid men det var aldrig en tanke på elljus. Samtidigt var läktaren proppfull med folk i vinterjackor och mössor. Det är motsägelsefullt men likaså är Islands stora framgångar under Lasse Lagerbäck. En nation med en folkmängd som Malmö, i toppen av EM-kvalets tuffaste grupp medan Sveriges alla småstjärnor strular mot B- och C-nationer.

Den så hånade före detta svenske förbundskaptenen har styrt upp det lite bohemiska landslagslivet, gett det en vinnarinstinkt även med bollen, i ett kollektiv. För Island lever högt på denna instinkt, har alltid gjort, men ofta har den uttryckts i individuella heroiska insatser. Eller i hårt och överilat spel, i fräna tacklingar vars historiska ”glimmakultur-perspektiv” inte alla sydeuopeiska domare förstått att rätt tolka.

Igår var Tjeckien det något bättre laget i första halvlek men det kändes som om Island avvaktade. Att taktiken var att låta motståndarna ha mer boll och släppa till blottor för snabba omställningar. För Island löper väldigt mycket. Många spelare gör många löpningar utan boll. Försvarsmässigt ligger man alltid rätt i position, har alltid understöd. Offensivt skapar man ofta jämviktslägen genom att mittfältare löper mer och bättre än motståndarnas balansspelare. Det är absolut inget överraskande eller revolutionärt med deras 4-4-2 eller 4-5-1. Mer än modet och viljan.

Trots att Tjeckien tog ledningen med en drömprojektil rakt upp i krysset från 20 meter vek hemmalaget inte ned sig. De bara sprang lite mer uppoffrande och hög på allting som kunde vara en början på något. De stressade Tjeckiens mittförsvar till misstag. Tjeckien ville vila med boll, spela snyggt på tjeckiskt manér men fick aldrig chansen. Där fanns alltid en eller ett par islänningar som störde bollhållaren, som störde den eventuelle passningsmottagaren, som skapade en hel planhalva av passningsskugga under en kall, molnig ishavshimmel över Reykjavik.

Det är härligt att se spelarnas stora mod och vilja. Det är detta som vinner matcher för Island. De blir ibland nedsparkade, ojuste tacklade men bristen på spelare som ligger och skriker eller gestikulerar åt domaren värmer mitt fotbollshjärta. De bara konstaterar att domaren gjort fel, reser sig och springer vidare. Man reser dig upp, för laget. Man springer vidare, för laget.  Jag har till och med svårt att urskilja speciella spelare eftersom alla verkar vara ungefär lika långa, lika kompakta – utom den klene, bleke, duktige målvakten. Det är ingen som begär boll för bollens skull, ingen som tycker att han ska ta några dribblingar eller göra svåra saker. Island springer, spelar enkelt, och springer vidare.

Det har fortfarande lång väg kvar, till en EM-plats, men av hela mitt hjärta håller jag på Island, väl så mycket som jag håller på Sverige.