Elitidrottares komplexitet 2.0

Ett av de mest fascinerande kapitel i idrotten är det om atleternas akilleshälar. Alltså inte direkt deras dåliga hälsenor utan att de trots myterna om styrka och segrar även är svaga. Framförallt brukar det visa sig efter karriären men ibland även mitt i highlights dyker den deformerade guden upp.

Ta exempelvis Andre Iguodala som måste räknas som Golden State Warriors viktigaste spelare i slutspelet, åtminstone i nivå med den ojämne Stephan Curry. 

Iguodala har startat som center, snittar 10 poäng och 10 returer, han har reducerat LeBrons effektivitetoch är en av ligans allra bästa försvarare de senaste 7-8 säsongerna. Nu har han som sjätte man hyllats som GSW och hela finalens MVP. I PO har han till och med höjt procenten på både sina vanliga skott och trepoängsförsök: 29 av 82, vilket är 36 procent och helt OK, speciellt för en som spelar center fast är listad som guard.

Den nästan fyrkantige, 203 långe, oerhört kraftige och reflexsnabbe och duktige 31-åringe skytten är en klippa. Men så fort den närmars sigstraffkastlinjen vittrar klippan till grus. Iguodala har nerver, massor av nerver. Ju mer det gäller ju sämre straffkast skjuter han. I femte matchen höll han på att helt sabba festen genom att endast sätta 2-11: ett resultat to m DeAndre Jordan i Clippers hade skämts över.

I karriären har han i grundspelet skjutit 71 procent men i år endast 59. När det blir playoff är siffrorna 60 procent i karriären men nu, när han är som bäst, endast 27 av 65, ynka 41 procent. Han avslutade serien med att sätta 4 av 10 straffkast – garanterat den i särklass lägsta procent en MVP i NBA-finaler har haft någonsin. 

Det är spännande , speciellt i perspektivet av att han förbättrat sig i alla andra statskategorier och i det allmänna spelet. Annars skulle man kunna misstänka att han växte med uppgiften och att det skulle påverka speciellt straffkast   – och det gör det, fast på fel sätt.