Slutet på vårsäsongen och början på hösten

I början av april drömde man om sånt här: sista matchen före sommaruppehållet, två dagar till midsommar men det är inte 22 grader och sol. Det är inte ens 12 grader och moln. Det är 11 grader och regnat har piskat kraftigt ett par timmar, det blåser hårt, allt är allmänt ogästvänligt. Flera spelare i Giffen har vantar.

Jag hade nästan glömt hur jävligt kallt det kan vara att gå på fotboll.

Dessbättre har Örebäcksvallen en liten sittplatsläktare med eternit-tak, förmodligen uppförd på 1940-talet. Där kurar jag och 20 andra medan Båstad tar tre poäng mot Vegeholm – ett gång som inte lägger fingrarna emellan. Det blir 2-1 efter tidigt ledningsmål, två korrekta mål felaktigt underkända och ett sent segermål i 80:e. På nick. Och med tio man.

Ändå värda segern och ändå värdiga serieledare i sommar.

Efteråt samlas vi i omklädningsrummet och sjunger ”Giffen-sången”. Alla är genomblöta utom jag som bär lång, svart Gestapo-regnrock och en bok under armen. Jag nynnar med, kan inte texten om bollar och något som rimmar på pattar. Säg så här, ungdomslagen sjunger inte den här sången.

Alla är glada och lyckliga, traumat släppte efter 29 raka segrar och sedan oavgjort och två förluster. Nu är vi åter ett vinnande lag även om tvåan Hyllinge verkar vara väldigt bra. Men först är det uppehåll, vågar inte skriva sommaruppehåll. Själv ska jag hitta en klubb i Norrköpingstrakten som tränar på tjockt gräs och har plats för en lätt medelålders comebackmålvakt.