Var inte ensam om att ogilla de ojämna resultaten i de första omgångarna av VM. Jag tycker damfotbollen förstör sin produkt genom att låta fotbollsdysfunktionella rookies möta proffs: oavsett om det är VM, CL eller allsvenskan. Förmodligen kallade FIFA till sig de bästa ländernas lagledningar och klargjorde att det inte gagnar fotbollen med resultat över typ 4-0.
När Ecuador som släppt in 16 mål på två matcher så mötte en av favoriterna Japan i sista omgången blev det 1-0. Samtidigt passade Frankrike på att göra 5-0 på det Mexico som alltid spelar VM.
Det andra värstinglaget , Elfenbenskusten, med 13 insläppta på två matcher mötte Norge. Det borde ha blivit 12, 15 i baken på afrikanskorna ifall Norge gått för fullt och försökt göra mål för att vinna gruppen. Nu stannade det vid tomgångsfotboll och 1-3.
Hur kul var de matcherna att titta på? Tog de överhuvudtaget betalt för att visa den parodin på VM-match, parodin på fotboll? Hade det varit herrfotboll hade kritiken varit mäktig – nu bryr sig ingen, eller åtminstone väldigt få.
Andreas Ekström är krönikör i Sydsvenskan och facktidningen Journalisten. I den senare skriver han angående Moa Svans bok och bevakningen av VM att den är oerhört ”överdriven”. Tycker han har en poäng men fel i sak och fel i när han försöker uppskatta/vikta damfotboll-VM:s attraktivitet, det vill säga dess ”nyhetsvärde”. En svensk VM-, eller EM-landskamp för damer drar en miljon åskådare – det går aldrig att förklara bort och rättfärdigar den relativt stora bevakningen. Ekström blandar in helt ovidkommande saker som det låga intresset för damallsvenskan – det är helt irrelevant för de som vill hänge sig åt svensk idrottsnationalism.
Ska vi går ner i detalj tror jag däremot att den stora TV-publiken gärna läser/tar del av positiv bevakning om vad de upplevt (seger) men inte är speciellt intreserade av varken att läsa om förluster eller inför-texter och att de härvidlag skiljer sig från läsare vid herrturneringar. Jag misstänker också att Sportbladets Bibel för Dam-VM sålt riktigt dåligt – den står kvar på alla hyllor.
Det är tvärtom med Moa Svans krav på likabehandling i media: i sak är det naturligtvis viktigt att slå fast att män och kvinnors idrottande ska ha samma politiska värde. Tyvärr fungerar det inte så i verkligheten, speciellt inte i massmedia som ska bevaka/vikta det.
Lämna ett svar