En epok är över, ingen ny syns till

Det vore väldigt märkligt ifall Pia Sundhage inte avgick nu. Världens bästa damfotbollstränare trodde hon tog över ett landslag med talang och vilja. Hon trodde att spelarna kunde agera i andra formationer, på andra villkor. Och kunde de inte så borde de kunna hinna lära sig – på två år.

Pia Sundhage borde vara besviken, på mycket. Och det värsta är att ingen ljusning syns. Sverige faller i ranking, allsvenskan tappar publik, inga nya stjärnor har synts till de senaste sju, åtta åren och de som finns börjar bli alltför gamla.

Så Pia Sundhage har två vägar/roller att välja, eller tre:

1.Tränare för ett herrklubblag på hyfsad nivå. Det är vad jag hoppas på – jag tror Pia skulle lyckas mycket bättre där än bland de svenska landslagstjejerna.

2.Ungdomsansvarig för all svensk damfotboll. Där kan hon göra skillnad, på sikt. Å andra sidan finns inga stora resurser. Att stånga huvudet blodigt dag efter dag är väl sådär spännande.

3. Förbundskapten i ett land där man satsar, oavsett nuvarande position. Någonstans där hon kan få bygga från grunden och ha resurser. Det landet borde vara Sverige men är det aldrig.

Eller så lämnar hon damfotbollen helt och hållet och tränar ett flicklag nånstans bredvid en helt annan karriär.

En ny förbundskapten ska anställas – förmodligen någon beskedlig man i 08-området som inte är tillräckligt framgångsrik för att träna herrar – likt Thomas Dennerby. Hen kommer självklart ta Sverige till de stora mästerskapen eftersom kvalmotståndet är så löjligt dåligt. Där kommer det ta slut – Sveriges dam- och herrlandslag, kommer fortsätta leva på minnen och en illusion.

Jag har ofta kritiserat svensk damfotboll, och de som rattar den, för inkompetens och brist på fantasi och ambitioner. Jag ser ingen anledning att ändra på den uppfattningen.

Ett framgångsrikt damfotbollslandslag hade betytt mycket för det svenska samhällets utveckling – jag tycker man misskött den uppgiften oerhört grundligt.