Nej, jag kysser inte himlen…

Sverige, Danmark och Portugal – på Italiens bekostnad. Igen. Det är smått otroligt eller så är det bara det faktum att Sverige så sällan är med och dansar i de stora turneringarna numera.

För 11 år sedan, i Portugal, slog Sverige och Danmark ut Italien ur herr-EM. Nu försvann Italien igen, trots vinst i sista matchen. Det är naturligtvis lika gott åt de italienare som alltid börjar ett mästerskap på låg växel.

Såg min första svenska match i U21-EM i går. Förväntningarna var inte speciellt höga. Sverige har enligt rapporterna gjort två mål på en målchans mot Italien och hade inte en enda bra målchans mot England – ett dåligt England för övrigt. Samma England som förra året slutade sist i sin grupp i U20-VM efter Chile, Egypten och Iran.

Portugal tokdominerade, Sverige tjongade. Carlgren räddade EM med en annorlunda fotparad i början av matchen. Han gjorde också en avgörande räddning när han läste portugisens avslut i slutet e av matchen då denne försökte skruva in den i bortre. Den räddningen imponerar lika mycket som friläget. Hade inte varit svårt att haussa Carlgren som kommande landslagsmålvakt om det inte var för den verkligt usla utboxningen som föranledde Englands mål.

Jag blev imponerad av Portugal, med vilken lätthet de spelade och höll i bollen. Den lille Messiliknande 10:an och den med Yaya Touré identiske 6:an.

Jag gläds med svensk fotboll men jag tycker det också är pinsamt att svensk fotboll bröstar upp sig så som man gör. Det finns inte fog för det. Svensk fotboll ska naturligtvis fröjdas de här dagarna fram till semin och kanske till finalen men det får inte överskugga det faktum att svensk fotbollsframtid är ganska mörk: både på herr- och damsidan, och på klubblagsnivå.

Jennifer Wegerup hade en bra och lång krönika i Sportbladet i går i vilken jag nästan helt instämmer i. Det är bara slutsatsen som är fel – jag tror fortfarande att Pia Sundhage är rätt person för svensk damfotbolls framtid. De stora problemen ligger i ett förbund som a. inte är starkt och b. inte kan hantera klubbarna. Att sedan Pia försöker skylla ifrån sig fiasko och dessutom reducera det till en fråga om oturlig lottning är pinsamt.

Jag tycker Sverige gjorde ett svagt intryck. Kiese Thelin hade en bra nickchans – det var allt. Guidetti sprang fast ofta helt planlöst men för det mesta stod han i mitten omgiven av tre försvarare. Och så kom en svensk springande med bollen rakt in i detta kluster. Att springa och bredda, dra isär försvarare var uppenbarligen inget aktuellt.

När chanserna kom så var det när Sverige först haft bollen på kanterna. Guidetti hade en jättechans att passa tre fristående lagkamrater strax före kvitteringen men valde att gå på eget avslut. Jag är inte ett dugg förvånad över att det var en mittfältare som fixade kvitteringen – Sverige har flera bra mittfältare och den nye högerbacken är ett par klasser bättre defensivt än Emil Krafth. Märkligt att han inte fått spela tidigare i U21.

Jag blev inte imponerad av Baffo, tycker han var direkt dålig men förstår att han sett bättre ut tidigare. Inte heller går jag igång på Guidetti och Kiese Thelin har svårt med fötterna emellanåt. Men det finns en fin attityd i detta svenska lag – det kan besegra Danmark, förmodligen den motståndare Sverige borde ha lättast emot av de lag man hittills mött. Samtidigt tippade jag att Tyskland skulle vinna finalen mot Danmark eller Portugal men jag tror Portugal har ett storlag på gång – här är tre, fyra spelare som kommer vara stora namn i europeisk fotboll de närmaste sju, åtta åren. De kan rubba Tyskland.

I finalen möts Tyskland och Portugal, allt annat är formalia.

PS Rubriken syftar på Erik Nivas lite väl passionerade och överraskande onyanserade supporterkrönika. Men han var väldigt snabb – den låg uppe en halvtimme efter slutsignalen.