Touren och Kessiakoff

I morgon är det dags och jag startar fredagen med att läsa ut Fredrik Kessiakoff självbiografi ”Mitt eget race”. En ganska medioker bok men med vissa höjdpunkter, dock inte så höga att det motsvarar en rödvitprickig bergströja i åtta etapper i Touren 2012.

Innan jag cyklar iväg till jobbet och skriver en spalt om boken ska jag skriva om en av de mer intressanta delarna, den som återfinns i så många svenska idrottsbiografier. För jag blir alltid lika förvånad över svenska elitidrottare som inte ens efter att de avslutat en hyfsad men inte fantastisk karriär berättar att de inte tror på mental träning.

Det är ”inte min grej” skriver/tycker Fredrik (och författaren Fredrik Emdén).

Ändå har vi här en kille som provar allt utom att dopa sig. Han kör som professionell landsvägscyklist på LCHF-kost några månader för han tror det är bra. Resultat: katastrof! Han provar andra kostideér, träningsmetoder men han han skulle testa mental träning kommer aldrig på fråga.

Samtidigt är det en man som sviks av många. Enligt Fredrik själv.

Hans tränare sviker honom.

Hans arbetsgivare sviker honom.

Hans agenter, hans chefer och lagkamrater sviker honom.

Men det är helt oförklarligt, enligt boken, för Fredrik gör aldrig något fel utom att möjligtvis vara alltför ambitiös och alltför snäll. Det är märkligt, nästan fascinerande dunkelt – om de inte nådde sitt max, varför inte ens fundera på om det fanns något annat de hade kunnat göra?