Sorgearbete

Vissa morgnar vaknar man och känner att sport inte betyder så mycket.

Speciellt

när MFF har gjort en dålig match dagen innan.

Eller ifall jag inte är ensam i sängen

– då reduceras idrotten till en lek

som alla andra.

Läser ny ung dansk poesi i svensk översättning och många av männen skriver dikter med humor. Ibland mer. Ibland enbart som den knorr vilken får publiken att slutligen skratta befriat. Är det tänkt.

Själv tänker jag på Agon och hur han vände matchen ryggen för att sätta sig och knyta skorna eller linda strumporna sekunderna innan han skulle bytas in och få oss att skratta befriat på tilläggstid.

De första dikterna är skrivna av två män,

tillsammans.

Det känns mest som ett provokativt genusexperiment. Med humor. Det förefaller mig lika omöjligt att skriva duodikter som att spela fotboll ensam.

Ändå försöker man.

För några år sedan kom en amerikanskt samtidshistoriker med en bok vars titel sammanfattade det amerkanska samhällets förändring de senaste 50 åren. Den hette ”Bowling Alone”.

Jag börjar mer och mer luta åt att fotboll framförallt inte är en lek

framförallt är det att inte vara ensam.

Dikter kan vi bara läsa ensamma men vi kan lyssna på den som ett lag. Skratta med dessa dikter som ett lag, förlora oss i de som ett lag.

Och allting stannar i omklädningsrummet.