En gammal storklubbs alltför snabba uppvaknande

Norrköping vaknar med ett ryck, gnuggar sig i ögonen och är inte riktigt redo på en allsvensk guldfinal. Det är väl enbart tränarna och spelarna som verkar vara på den här nivån just nu. Ingen trodde IFK Norrköping skulle vara ett topplag. Jag har inte hittat någon som tippat dem så högt upp som sexa. Istället började supportrarna prata om att rädda sig kvar när man lånade ut Kamera alldeles före seriestarten.

Min tidnings sportchef är på St: Andrews den här helgen och kollar på golf. Säkert inplanerat sedan i vintras, säkert var det ett jobbigt val för Mats men ändå. Tidningen i övrigt har också ett ganska ljummt intresse, det pratas inte fotboll och Guldköping på morgonmötena. Jag försökte några gånger föreslå att vi borde ”ligga närmare känslan av guld och glädje även på allmänsidorna” men inget hände.

I dag har vi dock en text av Sofie om supportrar på allmän plats. Den är säkert bra, har inte läst den, men i städer som Göteborg, Malmö och Helsingborg hade lokaltidningen punktmarkerat fotbollen i hela tidningen – låtit den rida på vågen av lokal stolthet och patriotism.

Jag har bestämt mig för att för kultursidans räkning bevaka matchen med ett Curva Nordahl-perspektiv. Jag skrev och bad den ansvarige om en ackreditering – hon hade semester och börjar inte jobba förrän på söndag.

Och de marknadsansvariga har inte svarat på mailet.

Norrköping är tagna på sängen. Detta är en framgång staden som helhet absolut inte förväntat sig. Man gläds men vet inte riktigt hur man ska förhålla sig till detta faktum att man är framgångsrika. Norrköping har nypt sig gång på gång i armen den här allsvenska säsongen att man ser ut som Sleipner i skinnet (blåvitrandiga likt Göteborg). Ändå har ändå svårt att fatta och förhålla sig till denna upphöjelse.

Kanske har det också med självbilden att göra. Att Norrköping är en stad som förlorat i decennium efter decennium. Att man levt på gamla minnen de senaste 50-60 åren och blivit omsprungna på alla sätt av övriga Sverige. Norrköpingsandan har förvandlats till ett hånfullt uttryck för lokalortshybris.

För hundra år sedan var Norrköping i folkmängd och rikedom lika stort som Malmö. I förrgår stod det i tidningen att de halkat ner ännu ett steg i den allsvenska befolkningsligan. Helsingborg hade gått förbi…

Det finns ett genuint, ingrott defensivt tänkande utanför Parken – Forza Snooka!

Ps Sportchefen har återvänt. Fast jag har ännu inte hunnit ta reda på ifall han verkligen var på St:Andrew även fysiskt eller det bara var en krönika med väldigt mycket närvaro. Under alla omständigheter, ett gott omen.