Bob Houghton kom till Sverige och MFF började spela med press och understöd plus inläggsfotboll och snabba avslut. 1-0 blev plötsligt ett perfekt resultat och han personligen, plus hela MFF, fick mycket skit. Trots att de vann allsvenskan och gjorde bra resultat i Europa.

40 år senare har detta blivit ett framgångsrecept för en tränare som i grunden har samma fotbollsfilosofi som Houghton. Han får ingen skit, han hyllas som en stor fotbollstränare och ledare. Jag menar inte att man ska dissa den tränare vars lag leder allsvenskan men man bör kalla hans fotbolls för vad den är – destruktiv.

Jag har skrivit mycket om Jörgen Lennartsson. Vanligtvis utifrån känslan att han är en märklig, lite smått dualistisk fotbollstränare. Träffade honom ofta i samband med U21-EM 2009 och förundrades både av hans glada, nästan glättiga yta och hans cyniska fotbollsfilosofi.

Väldigt positiv och inställsam till journalister, i alla fall till mig. Han svarade alltid med ett leende precis som hans idéer om fotboll alltid är utan varje antydan till ett inställsamt leende. För Lennartsson, tror jag, är övertygad om att framgångar i fotboll byggs bakifrån och att offensiv fotboll är någon slags ”synd”.

Jag var aldrig imponerad av Lennartsson som U21-tränare. Å andra sidan är jag sällan det och är till exempel fortfarande inte övertygad om Håkan Ericsons kapacitet.

Lennartssons år i Elfsborg var plågsamma. Här var en klubb som satsade allting på ett offensivt spel och köpte forward på forward och tvingades sedan laget att spela 4-5-1. När han tänkte offensivt satte han in boxspelare som yttermittfältare. Elfsborg under Lennartsson var en av de märkligaste och mest motsägelsefulla klubbarna i Sverige.

Klart det skar sig, ordentligt. När han slutligen fick gå ställde han till med en presskonferens och grät ut genom att berätta att hans 13-årige son bränt sin Elfsborgströja. Den bitterheten, och att utnyttja sin son för att förtala sin gamla arbetsgivare, var för mig ett absolut lågvattenmärke i Fotbollstränarsverige. På alla sätt.

I IFK Göteborg har han fortsatt att odla sin övertygelse om den defensiva fotbollens överlägsenhet – och fått rätt. Grunden var lagd tack vare Micke Stahres defensiva men inkompetenta fotboll. Med duktiga mittbackar, med ett innermittfält som består av två defensiva innermittfältare kompletterade med en uppflyttad mittback (alla av mycket hög klass) släpper Blåvitt in få mål.

Han har kompletterat med två cyniska hårt jobbande yttermittfältare och så finns den geniale men väldigt ensamme Lasse Vibe. Det är klart Blåvitt är framgångsrikt i allsvenskan.

Problemet blir större när man exponeras. Ytterbackarna är offensiva men ganska klena defensivt. Målvakten är inte bland allsvenskans fem, sex bästa. Och komplementen till Vibe är få. Lennartsson har köpt Mikael ”spring och ställ dig i hörnet” Bohman – en spelare som jag haft med på listan av mest överskattade i allsvenskan. Denne undantagen, i huvudsak har Lennartsson köpt defensiva spelare, oavsett var på planen de brukar spela och resultatet har kommit direkt – en lång rad 1-0-triumfer.

Däremot är det svårare när Blåvitt tvingas gå framåt. Här finns en offensiv impotens som präglar, och plågar, hela laget. Speciellt på hemmaplan. Speciellt mot lag som inte själva spelar offensivt. Det blir krampaktigt och utdraget lag som ger motståndarna stora ytor att slå om på. För Blåvitt är ett lag med många långsamma centrala spelare och snabba kantspelare.

Jag har också en känsla av att Blåvitt är väldigt duktiga på att försvara sig vid fasta situationer – det som är dagens motståndares stora bonusvapen. Blåvitt gör sig bäst på bortaplan där de slipper ta något som helst initiativ och kan spela på motståndarnas misstag. Jag är lite rädd för att Norrköping, liksom mot Malmö, kommer vara lite troskyldigt naiva, att man inte är riktigt mogna för att spela seriefinal på hemmaplan. Att man inte har tålamodet att vara försiktiga och värdera rätt på en sådan här teoretisk jubeldag. Jo jag vet att man vann mot Malmö men det berodde i huvudsak på att MFF var dåliga och gjorde många individuella misstag – inte på att Norrköping spelade så oerhört bra den dagen. Då tyckte jag att Norrköping var mycket bättre i andra halvlek mot Djurgården borta.

För att återvända till Jörgen. Det finns oerhört många likheter mellan hans Blåvitt och Houghtons MFF. Bara hoppas att de inte får samma framgångar. Det vore inte bra för svensk herrfotbolls relativa utveckling.