”Vad vacker den är”

Debuterade i går i Curva Nordahl. Kändes bra, hemmalaget fick oavgjort mot Blåvitt och jag stod precis där jag vill – högt och i mitten –bredvid de kanske två dussin killar i åldrarna 20-35 som utgör Ultras. Helt svartklädda, liksom Blåvitts bortaställ. Likadant i nästa match – mot AIK. Kultursvart är inte alltid praktiskt.

Satt efter matchen på tidningen och försökte skriva en liten text om mina intryck. Gick sådär. Sedan gick jag hem, stekte köttfärs och såg filmen om Bajdoff.

Bajdoff vann 6 SM-guld, gjorde 53 landskamper och ägnar tiden som pensionär åt att knyppla. I Brita Nordholms film berättar han om orättvisorna mellan proffs och amatörer 1958 (t ex att proffsen fick ringa gratis medan amatörerna fick gå till telefonkiosken).

Det är en fin liten film. Mankan Nilsson är med (alla som heter Magnus i Norrköping kallas Mankan, jag också). Gamla klipp visar bilder från 1952 då man räknade in 32 000 i Parken- mer än dubbelt så mycket som i går.

Av de 14 000 var väl 1500 från Göteborg och av de övriga bar kanske en tiondel, högt räknat, hemmalagets tröja, den Bajdoff med rätta i rubriken tycker är så vacker.

Den är väldigt vacker. På de gamla bilderna. Vit, med blå krage och blå stjärna. Stjärnans skönhet accentueras av att den är så ensam och ren. Idag är det massor av andra färger och figurer som alla bidrar till att göra stjärnan mindre synlig, mindre vacker. Tänker er ett himlavalv fullt av reklam så förstår ni!

Det är något med Norrköping och estetik som inte funkar. Norrköpingsborna själva verkar mest dissa staden för dess fulhet. Själv kommer jag ofta på mig med att tänka – vad vacker den är!