Själsdestruktiv streaming

Ett uppslag i Sportbladet fick Laul och Blåvitt inför gårdagens match. Han skrev om den förväntade storpubliken, om att ”Engvall och Boman visat att de kan leverera”. Laul skrev att Blåvitt var favoriter och rubriken var ”1-0 i 94:e räcker ju”.

Så jag tittade faktiskt på matchen, trött och bränd av den i särklass sämsta yoga jag någonsin upplevt. Det var så dåligt att det inte ens var roligt. Bara tragiskt.  I en mild protest mot makterna och att jag behövde lägga mig tidigt såg jag matchen.

Fick se tomma läktare och ett Jörgen Lennartsson lag som inte förmådde anfalla men som verkade stabilt bakåt. Engvall och Boman skapade inget så för att vässa offensiven och verkligen göra det målet i 94:e bytte Jörgen ut sin stora anfallare och satte in Smedberg-Dalence…

Blåvitt hade ett skott som studsade på en försvarare och målvakten tippade i stolpen –det var det enda avslutet jag såg – på hela matchen. Portugiserna stängde kanterna och sedan var Blåvitt helt impotenta.

Och eftersom Jörgen är allsvenskans sämste förlorare följdes slutsignalen i Euroleaguematchen av bråk och spelare och ledare som fick hålla fast tränarna. Det såg inte snyggt ut – det spelar ingen roll att denna nu nedbantade Tintin-figur några minuter senare gick omkring och tog alla som såg portugisiska ut i hand och klappade dem i ryggen. Vissa dagar tvivlar jag mer på idrotten än andra, dagar.  Jag nästan skämdes, å svensk fotbolls vägnar.

Jag tycker det är ganska genat att Blåvitt leder allsvenskan.

Och Simon Bank skriver entusiastiska krönikor från någon simtävling.

Försökte se lite St: Etienne, gick och lade mig. Somnade långt före ”94:e minuten”.