Vad gör man inte för att få se MFF… eller Jörgen Lennartssons hat och folkmordet på assyrier

Söndag och jag är på jobbet klockan 08:30. Och får frågan om vad jag gör där, så tidigt? Gäller att få ihop ett kulturuppslag så jag skriver en betydligt längre text om offentlig konst än vad jag tänkt. Dessutom om ett konstverk som bara är konst i mina ögon. Hoppas det är så bra som jag hoppas det är.

Sedan upplyser mig nyhetschefen om två saker. Dels att MFF spelar klockan 15 och inte 17:30 och dels om att det Assyriska Kulturföreningen visar en film och Förintelsen av assyrier 1915 på stadens kommunala alternativbiograf. Att det är utsålt och att alla lokalpolitika topparna kommer dit.

Så jag byter –ser MFF på jobbet och gör sedan fyra timmar extremt obetald övertid. Det är det värt, och nyhetschefen råkar vara fanatisk blåvittsupporter.

Bakom mig, närmast ingången sitter den 27-åriga moderata toppolitiker i snäv kjol med värdinna. Tre minuter före filmen börjar släntrar Lasse Stjärnqvist in i stor säckig t-shirt och hängslen. Han går rakt framför duken så att alla garanterat ska se honom. Hälsar, säger några ord till sina väljare. Så gör en man med rutin. 

Efter visningen kommer äldre män fram och tar mig i hand, tackar mig för att jag kom dit på ett språk jag inte själv förstår. Det känns hedrande och viktigt. Detta är deras historia. Ungefär som när jag presenterades för den armeniska kyrkans överhuvud på ett bröllop i Istanbul 1981. En miljon armenier mördades. Minst en miljon assyrier, syrianier, greker, jeziniter e t c. Och än idag förnekar Turkiet, officiellt, att det någonsin hänt.

Turkiet är ett land vars politiker, och militärer, jag inte skulle lita på. 1981 var det för övrigt just militären som hade makten – i varje gathörn stod en finnig 18-åring med skarpladdad automatkarbin.

Mer rutinerad är lyckligtvis Markus Rosenberg. MFF kommer troligtvis aldrig kunna ersätta honom. Och att Jonas Eriksson delvis får skylla sig själv – utvisningen på Yotun var i hårdaste laget. Och den skapade en helt annan och svinigare atmosfär på plan. Och på läktarna. Sedan var det en svårdömd match men Jörgen Lennartssons uppträdande gjorde den inte lättare.

När jag nu ägnat söndagen åt att studera olika sorters hat och förakt, hur människor ger uttryck för känslor som inte är kärleksfulla kan jag inte låta bli att tänka på Jörgen Lennartsson – hur han i princip hela matchen tilläts stå upp och skrika ut sin vrede och frustration. Hur han påverkade Jonas Eriksson – för jag tror verkligen han gjorde det precis som han påverkade Sportbladet och Robert Laul att lägga all skulden för bråket i Göteborg på den vinnande, portugisiske tränaren.  

Jag tror inte detär så enkelt som att Jörgen Lennartsson är den gode och alla andra onda. Att han får stå och hetsa vid sidlinjen förstör både stämning och atmosfär. Och han tillåts göra det för att han är Jörgen Lennartsson och inte är Olof Persson som blir uppkallad och mästrad av Jonas Eriksson.      

Jag ska inte lasta Jonas Eriksson alltför hårt – det är tänkt att han ska döma oss i Författarlandslaget om tolv dagar när vi möter Finland. Men jag har allvarligt talat svårt att förstå hur Blåvitts tränares hetsade och upprördhet får fortgå när det faktiskt inte enligt reglerna är tillåtet. Jag tycker att Jörgen Lennartsson borde få ett ståstraff, d v s att han tvingas sitta ned i en match eller två. Och lyfter han på bara på röven en millimeter eller öppnar munnen för att gäspa fördubblas straffsatsen automatiskt.