Vintern gör avspark

Så var då vinterns numera mest pålitliga symbol i gång, en av de verkligt få ännu existerande. Engelska ligan avsparkar ännu en säsong och slutar inte förrän äppelträden blommar och uteserveringarna öppnar. Planerna, de engelska (och många av de svenska…) är nu lika gröna säsongen om. Det är endast färgen på publiken som skiftar, alla dessa vita och ljusa kläder som aldrig syns på vintern, knappt ens på White Hart Lane längre. Och utanför skärmen har sommaren plötsligt gett sig tillkänna. Sent, sent – nästan efter det att skallgångskedjorna av sommarsugna gått hem och suckande parkerat sig framför TV-en.

Det känns lite konstigt. Efter att nästaan enbart ha sett fotboll live i ett par månader är skärmfotboll ganska tråkigt. Du ser inte spelets struktur, du ser aldrig de som gör saker utan boll och hur de påverkar spelet. Du ser aldrig målvakten utan boll och du hör väldigt lite av stämningen förutom EPL:s ”stand-back”, alltså det pålagda läktarljud som gör att det låter som om det var många fler som sjöng och gjorde ljud samtidigt som man filtrerar bort alla enskilda ickepolitiskt korrekta skrik och eventuella apljud. Den kapitalistiska moralens singback.

Själv är jag på väg till jobbet. Har sovit ut, är inte längre bakfull och har ett tidningsuppslag kultur att fylla plus massor av annat att skriva: en intervju med unga dansare, en intervju med en mörkrädd spökboksförfattare, en recension av Milan Kundera gubbsjuka kortroman men ingen sport. Hoppas dock kunna kika på Norrköping i dag och sedan se MFF-IFK Göteborg, efter jobbet. Och såg detta som ett oblygt sätt att fuska till sig morgonens fotbollstext, en sportbloggens ”write back”.