En underbar europeisk fotbollsvecka

Hela Sverige hurrar (domaren biter på naglarna) efter vinsten mot Finland. Foto: Sigtuna Litteraturfestival. 

Fanns mycket att hurra över i veckan, min första i Malmö efter nio arbetsveckor i Norrköping. Dock lite retroaktivt eftersom jag jobbar med annat nu (se nedan) och tiden är begränsad. Så i huvudsak har jag kollat på hösten kommande svenska filmer den här veckan och skriver om det i några blogginlägg på Maxtiofingrar (”Vi måste prata om svensk film”). Samtidigt flyttade jag tillbaka, tvingades ägna ett dygn åt att sanera en lägenhet som förfallit till en kvart trots att jag betalt för att hålla den ren. Och jag bor på en soffa hos mitt ex denna vecka innan jag kan flytta tillbaka, hem. Så är tillvaron ibland. Man får bita ihop och tänka framåt men bloggandet blir lidande. 🙂

På en helt annan och mer grön än vit kvadrat var Johan Dahlin action-hjälten när Midtjylland slog ut Southampton. Han släppte enbart in en straff, över två matcher mot förra årets EPL-sensation.

Salzburg bekräftade glädjande nog sin åttonde raka katastrofsäsong genom att vinna avsluten på mål med 20-6 men åka ut på straffar mot Dynamo Minsk. Jag älskar att Salzburg misslyckas, en av de få lag som Gud insett att han måste straffa om kristenheten ska ha någon som helst trovärdighet i elitfotbollen. Blatters avgång, Åtvidabergs cupförlust är andra små, exempel på att det kan finnas någon slags gudomlig rättvisa.

Lika skrämmande dåligt har det gått för FCK. Rimligtvis gör de en Bröndby och tvingas börja om med inget anant än en groteskt stor stadion och spelare med alltför långa kontrakt och alltför höga löner.

St :Etienne vidare, med ett nödrop. Dortmunds målkalas. Här var ett danskt, ett finskt, och två norska lag med. Inget svenskt. Känns som Lauls vittnesmål om att svensk fotboll närmar sig La Liga och EPL kanske inte infrias just den här säsongen. Ja förutom MFF då. Lär få anledning att återkomma till MFF.

Juventus riskerar att inte gå vidare till åttondelarna med tanke på gruppmotståndarna. Håller Wolfsburg och Sevilla som favoriter. Lazio och Napoli är enda italienska lagen i EL. Italiensk klubbfotboll suger och jag är glad över detta. Den är lika överskattad och haussad som italiensk olivolja och skitpasta. Det finns dock bra italiensk pasta men den är lika svår att finna som italienska klubblagsframgångar. Och med tanke på att man fortsätter att köpa in utländska spelare i kvanité istället för kvalité kommer inte förbättra standarden på klubbfotbollen. SK bli intressant att se om Italien lyckas i nästa års EM, ifall man överhuvudtaget går dit.

Det starkaste italienska fotbollslandslaget för närvarande är väl deras Författarlandslag. Vi möter det på Mellanhedens IP i Malmö om en vecka, lördagen den 5:e kl 13:00. Vid 16-tiden blir det läsning på Galleri 21 – alla välkomna på lite fotbollspoesi och en öl. Jag organiserar detta så det tar lite tid från bloggandet. Samtidigt som jag inte blir av med en två veckor gammal förkylning, samtidigt som jag recensionsläser dåliga böcker och gör intervjuer med fantastiska, kvinnliga polisromansförfattare.

Sparar det näst bästa till sist (att upptäcka Anna Karolina är trots allt lite bättre): St:Pauli krossade RasenBallsport Leipzig i måndag, i rasistklubbens näste. Och sedan åkte RasenBallsport till Berlin och fick bara 1-1 mot Union. Så kanske Gud finns och har lite bollkänsla trots allt, åtminstone i Tyskland.