Min första allsvenska match var nästan på dagen för 50 år sedan. Det är en löjligt lång tid men styrkeförhållandena känns ungefär likadana mellan lagen som de gjorde den 19 augusti 1965. MFF slog HIF på Olympia med 10-1 och i kväll blev det 3-0. Såg den med Alvin 5 år fast han var inte så värsta intresserad av själva matchen. Legot fängslande honom, och försöken att ta min påser med kantareller som jag råkat få med mig till TV-matchen på Bakfickan.
Den här gången tippade jag dessutom rätt – det blev 3-0 och det kunde blivit mer ifall inte HIF:s moral var hyfsat hög matchen igenom. Annars kändes det som om MFF behövde cirka 25 minuter innan de kom in i matchen – innan dess förlorade man varje nickduell och slarvade med passningsspelet.
Sedan två snabba, och spela av matchen.
Förvånad över att HIF var så tama, att spelare som Johan Mårtensson inte orkade mer. Att däremot kasta in spelare aom Atakora och Boateng i ett derby känns snarast som desperation från Henrik Larssons sida.
Även förvånad över den dåliga publiksiffran. Det är inte svårt att se vilka helsingborgare som inte längre vill gå och se HIF. Att bygga en jättelik ståplatsläktare och sedan inte ens fylla en fjärdedel av den mot MFF – det är bara pinsamt.
Det är också den publiken, ståplats som nu väljer att stanna hemma och jag misstänker att en starkt bidragande anledning är att barnfamiljer och unga män och kvinnor inte vill stå bland de som skriker mest könsord och ger uttryck för det mest våldsamma hatet. Jag är övertygad om att det är den osäkra atmosfären på Olympia , och inte HIF:s hyfsade resultat, som får helsingborgarna att stanna hemma istället för att gå på Olympia.
Lämna ett svar