Sagan som aldrig vill ta slut

Ser det lilla blå laget återigen överraska en av fotbollsvärldens giganter. Det lyser om dem och ja, till och med om den isländska bänken där Lassur sitter trygg och rak i ryggen i sitt träningsställ.

På den holländska bänken sitter de gamla stjärnor ( Blind, van Nistelrooy och Van Basten) i sina eleganta, exklusiva och identiska landslagskostymer. De böjer sig framåt, kutar rygg, lutar sig mot varandra och håller händerna för munnen så att ingen ska det som deras oroliga blickar och krumma kroppshållning redan berättat. Det blir lätt lite komiskt när vuxna män tvingas bära identiska uniformer. Det är bara medaljerna på bröstet som fattas.

Island spelar som ett lag och de spelar klokt. Alltid i rätt position, många frisparkar mot sig men inget allvarligt. Dessutom är de redan efter sex minuter en centimeter från att störa in bollen i tomt mål. De är inte underlägsna holland utan låter bara hemmalaget ligga högt upp och ha väldigt långt hem när de förr eller senare tappar bollen och Island kan ställa om.

Utvisningen tycker jag är hård – islänningen är lika drivande i den lilla konflikten men linjedomaren ser bara den sista holländska handpåläggningen. Jag tycker de båda spelarna skulle ha samma straff – det blir ett domslut som får betydligt större konsekvenser än vad det ska få. Vad gäller farligt spel och såligt osportligt uppträdande finns det i varje match massor av situationer som är lika osportliga och farliga som den här. 

Blir förvånad över att Blind byter ut sin enda forward mot en mittfältare efter utvisningen. Det enda det innebär att Holland får ett ännu starkare grepp om mittfältet och blir än mer menlösa i boxen. Det liknar lite HIF under Henrik Larssons vårsäsong – många passningar på mittfältet och ingen spelare i straffområdet. Det var en taktik som passade Island perfekt. En ganska feg taktik, kan jag tycka. Efter det snabba ledningsmålet i andra blev den holländska taktiken alltmer dysfunktionell – hur gör man mål med endast mittfältare?

Island känns som en av de ytterst få vackra fotbollssagor vi fortfarande har idag. En jag skulle våga berätta för ett barn, en berättelse man kan somna trygg till.