IFK Norrköpings styrka och svaghet

När jag såg Norrköping träna i somras malde de ofta snabba omställningar. En lång boll möttes av en targetspelare ungefär vid mittpunkten/mittlinjen. Denne satte helst med ett tillslag tillbaka bollen på någon av de tre djupledslöpande lagkamraterna. Det var antingen Totte Nyman, Alexander Fransson eller de två yttermittfältarna. Detta körde Janne Andersson gång på gång på gång vilket gett resultat. I går mot Kalmar gjorde man de två målen i första halvlek då situationer där dessa fyra, och sedan även vänsterytterbacken, ligger väldigt högt i utgångspositionen. Nu borde man gjort ännu fler mål och avgjort matchen tidigt men istället ställde ett mindre bra försvarsingripande till det.

Jag tycker det här väldigt offensiva spelet är roligt av många skäl. Ett av dem är att jag före den allsvenska premiären tyckte att IFK Norrköping borde spela 3-5-2 istället för det 4-4-2 som många påstår Janne Andersson har tatuerat på underarmen…

Defensivt spelar IFK någonting mellan 4-5-1 och 3-5-2, ibland faller Nyman ganska lågt, ibland ligger vänsterbacken ganska högt . I en fas kan det ibland se ut som det system jag själv trodde jag uppfann i Sigtuna: 3-6-1. Skillnaden är att vi spelade det både i en defensiv och offensiv version. Offensivt, vid omställningar, spelar IFK med två toppforwards, två falska forwards som vandrar in från kanterna och en vanlig djupledslöpande mittfältare. När motståndarna är samlade spelar man ett mer traditionellt 3-5-2 fast med två mittbackar och en ytterback. 

Den främsta anledning till den här taktiken är förmodligen speltruppens utseende. Du har en tung, långsam målglad centerforward, en kreativ forwardskollega med dåliga avslut, en maratonlöpande innermittfältare och två snabba, anfallstänkande yttermittfältare. Bärkroth är ju gammal forward och Traustason har så mycket boll i sig att han borde spela i Islands A-landslag. För övrigt borde Bärkroth  vara en man för det svenska A-landslaget liksom Nyman, då denne återfår målkänslan.  Att spelare som Bärkroth och Tinnerholm inte platsar i ett lag som satsar på Pierre Bengtsson och Sebastian Larsson är en av alla dessa märkliga saker som betecknar Erik Hamréns tid som förbundskapten. 

Det defensiva problemen uppstår när motståndarna konsekvent anfaller/ställer om på den vänsterkant IFK släppt. Igår accentuerades problemen av att backlinjen låg alldeles för rakt, saknade aggressivitet och inte heller fick hjälp av innermittfältarna. Kalmar kunde gång på gång ganska enkelt vägga sig innåt plan i höjd med straffområdet och hade man haft en bättre boxspelare hade matchen kunnat sluta oavgjort – trots att IFK hade drygt tio, tolv väldigt bra målchanser och ”nästan frilägen”.

Ett annat problem i går var Mitov Nilssons bollbehandling. Det syntes redan i början av matchen vid ett hemåtspel på vänsterfot att något inte stämde. Fotisättningen var fel och han slog en ännu högre boll med vänster bredsida än vad han brukar (på högern använder han vristen). Bollen gick också ut till inkast. Han hade ett par mottagningar där bollen studsade lite långt ifrån hans vanligtvis säkra högerfot och därför borde kanske backlinjen och innermittfältarna varit mer restriktiva med bakåtpassningar i går. Det var den inte och straffen Mitov orsakade var tillföljd av en dålig mottagning som tvingade honom att dribbla och sedan ytterligare en dålig touch.

En sämre domare hade kunnat ge Mitov rött och där med hade IFK riskerat att inte enbart förlora tre säkra pinnar utan även nästkommande match utan Mitov- en enda dålig mottagning hade med andra ord kunnat avgöra den allsvenska slutstriden. Så mycket betyder en målvakt! Jämför det med lagkamraterna som garanterat har tre fyra dåliga mottagningar per match utan att någon märker det eller bryr sig.

Nu blev trots allt Mitov Nilsson också hjälte genom en av säsongens svettigaste räddningar, mer om det i en separat text.