”Den här chansen får man bara en gång”

Spraket i P1, radioprogrammet om det svenska språket uppmärksammade i veckan att ordet ”sjukt” är positivt i sportsammanhang. Det är mitt tycke rent ”galet”, för övrigt ett ord som den äldre damen i P1 fann helt OK och positivt men sjukt var sjukt. Punkt.

När nu Dennis Aulander blivit utsedd till en av två assisterande coacher i damlandslaget i basket dyker en annan i mitt tycke konstig sportformulering upp. I ingressen på Jönköpings-Postens sportext säger han: ”Den här chansen får man bara en gång”.

Låt oss en gång för alla ta itu med den här sportklyschan. Speciellt som den ges sådan oerhörd betydelse i Jönköpings-Posten, av Dennis Aulander och/eller Fredrik Standár, journalisten.

Jag känner Dennis sedan 20 år tillbaka så när jag grattade passade jag på fb på att fråga vad han menade med formuleringen. Jag har inte fått svar men med tanke på att hyllningarna på Dennis fb-sida ibland är att formatet ” en av våra största ledare” är det kanske så det ska ses: idag är allting störst och livsavgörande. Såväl på fb som i media i övrigt.

Men vad fick Dennis att säga så här – för vi måste utgå ifrån att JP-journalisten inte hittat på citatet i ingressen? Det Dennis klyscha anspelar på är snarare, tycker jag, händelser som att efterträda Sir Alex Ferguson som Man United-manager. Eller att som svensk bli NBA-coach, eller döma en VM-final i fotboll, spela bredvid Messi eller som bröderna Gasol – att uppkastet i en All Starmatch i NBA görs mellan två katalanska brödrar…

Unikt i idrott måste vara unikt – som att göra fem Bundesligamål mot toppkonkurrenten på nio minuter. Som inhoppare. Men assisterande coach (en av två) i svenska damlandslaget i basket? Eftersom man rent teoretiskt borde kunna få sådana här erbjudanden under hela sin coachkarriär – vad gör det så oerhört unikt i Dennis liv?

Som coach har Dennis arbetat på Riksbasketgymnasiet och har en mindre lyckad sejour i Östersunds basket. Som spelare var Dennis Aulander en av de främsta genom tiderna – tycker jag. Klok, bra kropp och utrustad med landets otvivelaktigt bästa men alltför motsträviga skott på 1990-talet. Faktum är att på den tiden spelade ingen svensk i princip utanför Skandinavien. Då råkade jag snacka jag till mig en tryout hos en av Europas stora klubbar på den tiden, för Dennis. Jag råkade på ett eftermiddagspass vid EM i Badalona hamna bredvid General Managern i Bayer Leverkusen basket som då och under många år var typ topp 10 i Europa. Vi fann varandra direkt och efter första matchen hade jag beskrivit Dennis så ärligt och uppriktigt att Bayer var väldigt nyfikna på honom.

Jag minnas att jag sedan ringde Dennis och blev överraskad över att han var så reserverad och ointresserad. Det må vara hänt, jag var inte hans agent (hade svenskar ö h t agenter på den tiden?) och han hade säkert goda skäl till den allmänpassiva hållningen men jag minns min stora överraskning över att han inte ens verkade speciellt lockad. Kanske är det erfarenheter som den vilka nu spelar in och får honom att uppskatta varje nytt steg i karriären desto mer. Kanske är det verkligen så Dennis känner – att han bara får den här chansen en gång i livet.

Personligen hoppas jag att Dennis tar vara på ”chansen”, har en karriär som headcoach framför sig och aldrig mer behöver ta jobb som ass coach, utom möjligtvis hos NBA-mästarna.