Hur man INTE driver en idrottsförening

Jag blir ganska chockad när jag läser HD:s artikelserie om HIF:s ekonomi. Hur ett stort företag med kanske 80-100 miljoner i omsättning och många anställda kan skötas så illa och lättvindligt.

I konkreta siffror hade HIF förra året stått på cirka 10 miljoner minus ( och förlorat elitlicensen) ifall de inte sålt sina enda egna tillgångar – spelarna. I år har man hållit näsan över ytan genom att huvudsponsorn redan betalt in hela summan för säsongen 2016.

Det handlar mycket om kulturen i klubben – hur stark organisation man har. Jag minns en stark organisation som drev HIF 2005-2011. Sedan kom CL-satsningen som inte höll och sedan verkar det som om de som drivit klubben fortsatt på samma sätt – förra året räddades elitlicensen genom att Resurs för 15 miljoner kronor köpte de mest lovande spelarna i truppen. Mot en garanterad återbetalning på 50 procent extra. Alltså att spelarna måste ge 22,5 miljoner direkt till Resurs. Och det var en kortsiktig affär, enligt Resurs.

Genom att sälja truppen sålde man den sista chansen att få större, egna inkomster. Ungefär som Leeds United gjorde.

Pär Hansson, som lär ha ett väldigt lukrativt kontrakt, lämnar klubben som Bosman efter säsongen. Bosman är förmodligen en förutsättning för att någon utanför Sverige ska ge honom ett kontrakt. Samtidigt hade HIF kunnat sälja honom för två, tre år sedan då han verkligen var bra.

I övrigt förmodar jag att det som vanligt är alltför löga spelarlöner och bonusar som kostar stora pengar.

Det går inte att driva en förening på det här viset. Jag förstår Bengt Adolfsson och Resurs styrelse och aktieägare ifall de vill ha tillbaka sina pengar – i Resurs fall de 22,5 miljoner de skulle ha fått redan förra året.

Det är som om HIF inget lärde sig av det besinningslösa året rumt Millenieskiftet då de fick ett räntefritt lån av Helsingborgs kommun på 55 miljoner. Nu går kommunen återigen in och sänker planhyran med 6 miljoner kronor per år.

Det är det sämsta de kan göra för HIF, och helsingborgarna. Se exemplet Leksand, eller i princip alla topplagen som nu gör upp om SM-guldet. Alla de klubbarna har varit nere i en lägre serie och vänt, rekonstruktuerat sig innan de kunde skapa något nytt och bättre. På sikt. Att kasta pengar över en organisation som är i grunden sjuk försvårar bara tillfrisknandet – inget annat.