Att fortsätta löpa…

Såg Emil Salomonsson sätt i väg från egen box, och kuta sig upp för att slå ett rakt inlägg i andra boxen: fy fan vad han sprang. Men han visste att ha skulle få bollen efter 50-60 meter.

Såg Arnor Smarason springa från egen mittlinje bara för att han kunde och ville – det som utmärker professionella spelare från de allsvenska spelare som bara är professionella.  Arnor hade ingen aning ifall han över huvudtaget skulle få känna mer på bollen i matchen men han fortsattte springa, rakt fram, in i ”djurgårdens straffområde. Och där dök plötsligt belöningen upp i form av en nedtagning och frambröstning av Rade Prica ( Robin Simovic hade aldrig klarat eller ens tänt på det alternativet) och islänningen drog till med en klockren vänstervrist – inte olika Kujovic segermål mot Gefle. Matchen sista spark, en rättvis kvittering för ett lag som kämpade i andra halvlek men borde ha legat under med 3-4 bollar efter första ifall ldet inte vore för Målvakts-Matt inspirerade spel. Bra i höjden är han också men lite dålig med kommunikationen. HIF imponerade genom att efter fem raka förluster och tangerat 108-årigt klubbrekord inte vika ned sig och ta en poäng – tack vare Arnors löpning.