Motståndets estetik

Allting talar för att jag inte ska träna, absolut inte träna!

Jag har ont nästan överallt där man kan ha ont där jag kan ha ont:, korsryggen, båda knäna värker, båda armbågarna är helt ”fucked up” och fötterna naturligtvis, som alltid. Förutom ena hamstringmuskeln och så höger axel som jag skadade i början av förra träningen. Och så fingrarna – dessa jävla fingrar som jag ständigt jag stukar vid lederna. Det heter inte så men är en slags lättare stukningar där leden hamnar fel på grund av yttre våld, av fotbollar, som resulterar i smärta, uppsvullnad och ofta i mål.

Ett objektivt svar på frågan om tillståndet i min kropp kan förkortas ”offer”. Dessutom tvingas jag vara husvill i Båstad i fyra timmar, jag har tränat fyra gånger i rad, spelat match och känner mig sliten. Plus att jag verkligen inte har tid. Så på morgonen är jag helt klar med att lämna återbud men jag tar ändå med grejorna. Tar ändå med grejorna, i fall att.

Självklart stannar jag, om inte annat för att jag skrivit på de sista handlingarna och samma eftermiddag lämnat över nycklarna i huset i Båstad till de nya ägarna. Det känns symboliskt efter 56 år i Båstad, jag är ju t o m döpt här i huset och jag kysste min första flicka här,  att avsluta dagen med träning – en löjlig men ändå ganska tillfredställande handling framförallt för framtiden. Som om jag stannar kvar i Båstad, trots att jag lämnar. Jag försöker intala mig att det finns något större värde av att stanna än denna dagliga, vardaliga och eviga kamp mot kroppen.

Det börjar inte så bra men jag kör en lång, helt egen och ganska påhittad uppvärmning där fotbollen alltid är med – som pushups på boll.Ljuset är inte direkt 1200 Lux på Drivan så det är lite svårt med bollen, den liksom försvinner ibland. Och jag kommer fel in i ett moment med avslutningar. Fast långsamt växer känslan att jag måste göra något bra av det här – det blir inte mycket sämre än så här och jag måste ha en tuffare attityd. Visst är det lite småkyligt, vi är i den tid då det stinker linement på samlingen som inleder passet, men det är också mjukt, fuktigt gräs och jag kör i obstinata svarta kortbyxor.

När vi avslutar det långa passet med 25-30 minuter sjumanna fotboll med stora mål är det bra fart och tempo och jag gör någon tekniskt bra parader och så växer känslan av att det här är bra, jag är bra och ju längre tiden går och ju fler bra ingripanden jag gör ju mer högröstad blir jag, nu när jag faktiskt lärt mig de flestas namn…

Det ser inte alltid så snyggt ut och keeper-esteten hade ibland blundat men jag släpper bara in ett enda skott, frustrerar vår skyttekung med ett vara snabbt ute och blockera frilägen och minns så väl en likadan känsla som jag inte haft på 40 år. Den att träna fast att allt talar för att man inte ska träna. Att det är något som växer, ett slags mentalt trots till fysiken som gör att man övervinner motståndet och höjer sig en nivå. Fast först måste man ned i gropen och må riktigt dåligt, skapa ett stort inte tvivel att ta sig an, och jabba mentalt  emot. Ur detta skapas något jag inte finner ett annat ord för än ”vackert”.

Jag struntar i att duscha utan sätter mig och kör de elva milen hem i träningskläderna, minus skorna. Medan jag swichar söderut i vänsterfilen tack vare ”helljusblink” sitter jag och sniffar på min egen doft av höstgräs, fukt och svett. Och ler där i mitt mörker, likt ett barn som just belönats. Min inre svans viftar vilt.

Ps Titeln är hämtad från den svensktyske 1900-talsdramatikern Peter Weiss böcker från tidigt 60-tal. Den sattes sedan också upp som hellaftons pjäs på Dramaten och finns utgiven på Bo Cavefors förlag.