Den europeiska klubbfotbollens dolda agenda

Bryter normen. Författarlandslaget i Florens 2006 i helgult. De kycklinglika ställen föll dock inte alla i smaken men vi vann turneringen. Mannen i vitt är Kurre Hamrin som väl ananrs mest höll till i lila Fiorentina och rödsvarta Milan. Milan har (hade?) dock ett ganska vitt bortaställ.

Det finns ett enda skäl till att uppleva elitfotboll att båda lagen gör sitt yttersta. Att det antingen är bra lag eller mindre bra spelar mindre roll så länge det är kamp och inte entrébelagda transportsträckor.

Säsongen är full av sådana matcher som inte gäller så mycket fast man som tittare trodde motsatsen. Typ MFF i årets allsvenska, en säsong där laget underpresterat i typ 22 av 26 matcher. Normalt sett borde AIK-MFF på söndag vara en höjdare men eftersom MFF knappt ställt ut skorna mot halländska lag av klart dubiös kvalité är jag rädd för att detta åter blir en pinsam himmelsblå uppvisning i likgiltighet Ett annat problem (eller kanske ska det ses som alternativ) är att alla bra europeiska matcher spelas på samma gång .

I morgon söndag klockan 14:30 sparkar Everton och Liverpool av.

I morgon klockan 14:30 sparkar Ajax och PSV av.

I morgon klockan 16:00 sparkar Östersund och Gais av.

I morgon klockan 17:00 sparkar Swansea och Spurs av.

I morgon klockan 17:00 sparkar Arsenal och Manchester United av.

I morgon klockan 17:30 sparkar Norrköping och Häcken av.

I morgon klockan 17:30 sparkar Bayern M och Dortmund av.

I morgon klockan 17:30 sparkar AIK och MFF av.

20:30 i morgon är det Madridderby och 21:00 möts PSG och OM

Nu är kanske Östersund – Gais ett aningen mer personligt, känslomässigt möte mellan ett troligtvis blivande allsvenskt lag och en ångestfull kvalkandidat men de övriga matcherna är alla ”mumma”, på olika sett. Jag har en bestämd känsla av att det inte är en tillfällighet, att det är seriemakare runt hela Europa som tänker likadant: bäst att lägga toppmatcherna alldeles före ett landskampsuppehåll. Medan det däremellan kan gå en månad utan ett riktigt europeiskt toppmöte.

Varför – för att vi fotbollskonsumenter inte ska glömma hur bra europeisk fotboll är, eller för att påminna om hur mycket klubbfotboll gäller nu när de flesta grupperna är avgjorda och matcherna ofta är av karaktären och kvalitén Liechtenstein-Sverige. För att påminna om att nationskval numera är lika ointressanta som gruppspel i CL där det spännande vanligtvis handlar om hur mycket ett av lagen ska sänka sig i spelkvalité. Kommer de gå av bussen eller inte? I förlängningen handlar det naturligtvis om att det spelas alltför många matcher – både i CL och i kval till VM och EM. Seriemakarna känner att de måste påminna oss om att klubbkänsla (och framförallt en allra senaste tröjmodellen) är starkare och viktigare än den runda och ganska lögnaktiga nationalismen vars färger aldrig skiftar. Samtidigt är det väl det enda återstående kitt som nationalismen har förutom de rent politiskt falska– att det alltid är just samma färger.