Förvirrande men bra bok om italiensk fotboll

Väldigt lite i Italien är vad det syntes vara. Det finns en förvirring och ett kaos som är mycket italienskt. Kanske har Gunnar Persson inspirerats av detta när han nu skrivit en bok om italiensk herrfotboll.

Han hänvisar i en källförteckning till bland annat John Foot vilket är bra. John Foot är för oss som inte läser italienska och inte litar på Wikipedia en utmärkt källa. Dessutom skriver han bra och underhållande och behandlar i sin bok om italiensk fotbollshistoria ”Calcio – A History of Italian Football” (Fourth Estate-06)  ett 20-tal olika ämnena över 500 sidor med få bilder. Det är en på alla sätt utmärkt bok.

När Gunnar Persson och Idrottsförlaget ska ge ut en bok om samma huvudämne kallar de den ”Serie A – kampen om Lo Scudetto”. Det är en grovt missvisande, vilseledande titel.

Helhetsintrycket och min beundran av författaren som en av landets främsta populärvetenskapliga fotbollshistoriker minskas något av den rädsla som finns här och även ofta återfinns i svensk sportboksutgivning i allmänhet: hellre lite om allting än mycket om ett begränsat ämne. Än mer ängsligt känns det när man döper boken efter ett begränsad och populärt ämne men sedan ändå levererar lite om allt annat. Förutom kvinnor då. För om nu boken handlade om Serie A, varför inte ta upp något om strukturen, om det märkliga och för europeisk elitfotboll unika ägarförhållandena? Eller det faktum att Serie A gått från att vara bäst i världen nu knappast hör till de se, sju bästa ligorna i Europa? De här senaste 20 åren summeras på några enstaka rader och förklaras ”huvudsakligen” av att andra länders TV-bolag betalar mer. Det är inte en acceptabel och seriös förklaring i en sådan här jättelik bok om Serie A. Det finns många fler och bättre skäl och en bok om Serie A borde naturligtvis även innehålla dessa brister. Å andra sidan motsvarar det väl den nostalgi och förkärlek för namn och siffror som boken huvudsakligen handlar om.

Om boken nu handlade om Serie A, varför då så mycket uppgifter om cupen, utländska cuper, Champions League, OS och italienska landslaget? Mig veterligen har de inget gemensamt med Serie A mer än att det är italienska lag eller italienska spelare? Och inget om Serie A för damer? Är det så himla ointressant att man inte ens kan nämna det, eller förklara varför inte de stora stora lagen, som är fallet i resten av Europa, har damlag? Det är ju inte direkt så att man ar ont om plats på de 320 sidorna. En mer korrekt titel borde alltså varit ”Italienska herrlag och herrspelare genom tiderna”.

Dessutom saknar jag en förklaring till varför boken skrivits och varför den ges ut just nu. Alla böcker bör innehålla en sådan. Det är därför förord finns och en förklaring är rimlig eftersom intresset just för Serie A är lägre nu än det varit på ett kvartssekel. Dessutom kanske man kunnat få en förklaring till titeln? Däremot finns en bra introduktion men det är inget förord. Där återfinns, mig veterligen, för övrigt en av bokens få korrekturfel.

Med detta sagt vill jag självfallet också ta upp bokens stora förtjänster. Gunnar Persson skriver helt OK, han placerar in ligan i ett historiskt, socialt och politiskt perspektiv på ett förtjänstfullt sätt. Ibland känns det som om han fyller ut sidorna med lite information från den wikipediasida som handlar om staden där fotbollslaget spelar men det får gärna passera då det ger just den kunskap som ökar förståelsen för klubben. Samtidigt har det väldig lite med Serie A att göra.

Att presentera lagen utifrån hur framgångsrika de varit i Serie A är en rimlig modell. Statistikbiten är cirka en fjärdedel av boken och känns adekvat. Samtidigt är det lite tråkigt att boken som uppenbarligen gick i tryck denna höst inte fått med förra säsongens statistikuppgifter – den omfattande stilistiken är med andra ord inaktuell redan nu. Illustrationsmaterialet hade kunnat vara mer varierat men det fungerar hyfsat men belysande för ängsligheten och vilsenheten är att det på omslaget finns fem olika bilder vara v två inte handlar om Serie A.  Formgivningen är ovanligt snygg för en bok av den här karaktären men jag undrar hur många tifosis som står ut med den genomgående himmelsblå, laziofärgen? Den ”väggar” å andra sidan utmärkt med faktarutornas fiorentinalvioletta botten. Är det månne författarens hommage till sina favoklubbar?

För den som verkligen är intresserad av Serie A och det italienska samhället bortom nostalgin, romantiken och wikipedia rekommenderar jag alltså även John Foot (som dessutom har ett kapitel om damfotboll)  och Mats Lerneby och Malena Johanssons ”Disamore – makten, maffian och fotbollen” (Forum -10). Eller varför inte den utmärkta,  danska ”Calcio Italiano – kultur, politik og økonomi på banen” (muusmann förlag -13) av Jesper Ralbjerg och Mikael Sørensen som är ett mellanting av alla tre. 22 kapitel varav hälften om spelare satta i en sammanhang men med mycket text om det titeln utlovar och få bilder. Men väldigt bra bilder. Dessutom finns i dess statistik de roliga, men naturligtvis väldigt subjektiva listorna om storklubbarnas ”tio minst minnesvärda matcher”. Denna mer lättsamma hållning till italiensk fotboll i allmänhet och maskulinitet i synnerhet hade gjort Gunnar Perssons bok gott.