Ärans straff

Jag tror inte äran är viktigare för fotbollsspelarna i La Liga än för de i till exempel engelska ligan. Ändå har jag svårt att tänka mig en lurad och förnedrad försvarare göra det som Nacho i Rayo Vallecano gjorde i går.

Ställningen var 1-1 i mitten av första halvlek. Neymar hade redan haft flera chanser och även om Rayo sensationellt skapade lika många chanser som hemmalaget FC Barcelona hade Neymar redan fått och satt en straff. Plus att han borde fått en ytterligare.

Kanske spelade det in när Nacho fällde Neymar – att domaren i Nachos värld aldrig skulle kunna blåsa två straffar i samma halvlek för samma spelare, inte ens Neymar på Camp Nou?   Eller så var det bara äran för när Neymar väl tunnlat Nacho en bit innanför straffområdet och ska springa förbi honom sträcker Nacho ut benet.

Eftersom bollen gått mellan benen är det inte bollen Nacho söker, Nacho försöker bara fälla Neymar och eftersom bollen är tre, fyra meter bakom Nachos, vad det nu verkar som stora bakdel, har försvararen ingen chans att varken nå, eller se bollen. Han går bara för att fälla Neymar. Med straff som följd.

Det är märkligt att äran, vedergällningen, kan vara värd en straff i året största, eller näst största match. Speciellt när det står 1-1 och Rayo överraskat med att vara minst lika bra som Barça. Att individen tar en visserligen ganska spontant men ändå så egoistiskt beslut.

Som sagt, jag tror äran är lika viktig för nästan alla fotbollsspelare, möjligtvis med undantag för de i det uppgjorda matchernas Italien, men jag tror att spanska spelare är beredda att offra mer för den. Äran.

Nacho är inte speciellt analytisk i den här situationen. Förutom att han så uppenbart sätter individen före kollektivet och äran före prestationen så kommer Nacho inte enbart bli ihågkommen som den som tunnades vilket kanske ledde fram till en målchans utan berömd som Nacho som tunnades och inte förmådde hantera sin besvikelse över detta utan gav bort en straff och ett mål, ja till och med  kanske en match som hade kunnat bli höjdpunkten på hans karriär. Om det nu inte vore för ett långt, inte speciellt ärorikt ben i vita kortbyxor, bleklila strumpa och oranga sko.