MFF – arrogans istället för attityd

Kalmar är ett hyggligt allsvensk mittenlag som håller på att åka ut, eller åtminstone kvala, eftersom de saknar målskyttar. Nu startade Peter Swärdh, liksom många andra gånger, med Papa Diouf: en snabb senegales utan vare sig nämnvärd fotbollshjärna eller målkänsla som nu gör sin fjärde säsong i Kalmar. Visserligen sprang han ofta rätt  ut till höger och Kalmars taktik att utnyttja Pa Konates svaghet lyckades väl. Men sedan?

Kalmars fiktive målskytt, som ännu inte gjort mål i allsvenskan i år trots att han startat 18 matcher, sköt när han borde passa och passade när han borde skjutit. Där var en fantastisk sekvens i andra halvlek då Tobias Eriksson överlappat som högerytter, sprang helt ensam mot kortlinjen men istället för att bara putta bollen i djupled och in i straffområdet till lagkamraten försökte Papa Doiuf dribbla in mot högen av centrerade MFF-are. Och så avslutade han mitt framför mål med vänsterfoten, från 20 meter. Fast bollen rullade över foten och avslutet blev till inkast för MFF, cirka tio meter från hörnflaggan. Men Peter Swärdhs förstaval som målskytt är duktig att springa ut mot sidlinjen efter passningar.

Pa Konate har i mina ögon aldrig varit en tillräckligt bra spelare för MFF och jag tycker det blir allt tydligare. Dessutom är han förmodligen sämst i allsvenskan på inkast, vilket kanske inte är karriäravgörande men ytterst märkligt. Hur svårt kan det vara? Är det alltför skämmigt och kränkande att träna inkast? Han är ändå ytterback och som det snittar han säkert fyra, fem inkast per match.

Kalmar var länge det laget som skapade flesta och bäst chanser. Johan Wiland räddade MFF fram till det förlösande skottet av Rosenberg vid första stolpen i mitten av andra. Och när sedan Kalmar satsade på kvittering blev ytorna bakom en hög, långsam, fåtalig röd backlinje löjligt stora. Men 3-0 speglade inte matchen.

Jag slutar inte förvånas över hur olika mentaliteten är i årets och fjorårets MFF. Då vann man alla matcher i allsvenskan på bra moral och hyggliga dagsverken. I år har MFF slavat bort så många poäng att man tänker att spelarna borde samla ihop sig och nu, ide sista matcherna ändå visa hemmasupportrarna. Trots detta spelar man en första halvlek som liknade så många andra: fel inställning, loja löpningar och många enkla felpass – även på egen planhalva: attityd ersatt av arrogans.

Det är laget är säkert bättre än fjorårets på pappret men det innehåller så många spelare som av olika anledningar har fel inställning till allsvenskan, tycker jag. Det känns som om flera av dem är i Malmö enbart för att spela i CL. Jag tror det kommer bli ett stort problem för MFF till nästa säsong när de troligtvis får stanna på den här sidan bron. Hur ska de här spelarna prestera när de inte har motivationen att göra det i dag, eller tidigare under hösten och sommaren?

Samtidigt är det tydligt att de unga spelare Hareide hade förtroende för i våras varken kan eller ville ta det sista steget och bli ordinarie. Spelare som Cibicky, Kroon och Pa Konate har gått bakåt i sin utveckling medan spelare som har rätt attityd, likt Rakip, utvecklats enormt. Tobias Sana är ett kapitel för sig själv.

Min slutsats är att MFF inte kommer vara lika bra i CL som förra säsongen. Utan att ha sett det ukrainska laget i år så misstänker jag att de är alltför bra för årets MFF.

PS Före säsongen skrev jaga att det inte kändes som om Peter Swärdh var rätt tränare för Kalmar. Jag tycker att årets säsong visar att jag hade rätt.