Idrottens framgångsfascism /Sviterna av förlusten

FC Barcelona har vunnit 69 raka ligamatcher, i handboll. Inte fy skam med tanke på att det är världens näst bästa liga, eller åtminstone var det när de började i maj 2013. Då hade de redan före senaste förlusten 15 maj 2013 nästan 30 raka segrar.

Men hur kul är det egentligen?  Det säger mycket om den ekonomiska krisens Spanien – när lagidrotterna tappar sponsorer är det de mellanstora idrotterna som får ta det mesta av smällen.

På Wikipedia finns en absurt stor sida full av helt ointressanta fakta om raka segrar/ ”winning streaks”. 99 procent är resultatet av urskiljningslösa statistiknördar arbete, i ensamhet. Hoppas de tillfredsställde dem själv tycker jag det är lite skrämmande. Jo, jag älskar statistik men de riktigt intressanta uppgifterna är inte där och statisk utan sammanhang är orgasmer utan partner.Den här sidan är mer som en fylla, ett tvångsbeteende.

Vissa sporter är segerlättare än andra och varför är lite spännande men det får vi ta en annan gång. Kareem Abdul Jamars Lakers har 33 NBA-segrar medan Mario Lemieuxs Penguins nådde 17 raka pucktriumfer. Baseballlag är mer turbetonat amerikanska fotbollslag spelar alltför få matcher. Man får gå till collegebasket för att matcha Barça. John Woodens UCLA vann i början av 70-talet 88 raka matcher. UConns damer gjorde för några år sedan samma sak.

MFF vann 23 raka matcher under de drygt två säsonger då man obesegrarde för 65 år sedan. Alviks basketlag  borde ha haft en hygglig svit i mitten av 60-talet liksom Lidingös volleybollherrar under 80-talet. I damidrott brukar skillnaderna elitlagen vara ännu större men samtidigt spelar de färre matcher. Jitex damfotbollslag borde haft en hygglig svit för 255 år sedan.

Jag kan tänka mig att det av Östtysklands fyra herrhockeylag  som gynnades av Erich Honnecher och hans polare kan ha haft en hygglig svit liksom andra lag i diktaturer. Khaddafis fotbollslag, Enver Hoxchas med flera men hur intressanta är egentligen segerrika lag, lag som är så överlägsna? Ointressanta, skulle jag säga, det finns inget spännande i deras matcher utom att siffran för sviten förbättras. Istället är det förnedrande, osportsligt på ett vuxenmoraliskt vis. De som inspireras av andras överlägsenhet i lek – hur är de egentligen funtade? Är det inte lite suspekt, lite värt-en-psykolog-varning?

Och som spelare, hur motiverar du dig inför varje match som man bara kan förlora – segern är ju redan inräknad?

Då är det betydligt mer uppbyggligt med förluster för alla nederlag leder bara till att man tvingas betona det lekfulla i sporten. Och ett dåligt lag är ofta närmare att nästan vinna än ett bra har till att förlora. Så var dock fallet inte med BK Returen, mitt första herrbasketlag då jag fyllt 16. Vi var nybildade, av en domare som skötte allt. I gengäld  krävde Leif att få starta som point eller ja, han krävde inte han bara gjorde det. Vi hade en äldre kvinnlig coach i 19-årsåldern vars brorsa vi hade hoppats värva. Vi hade en bänk utan bollsinne. Vi hade allt utom kvalité.

BK Returen första match var på en skola i Malmö. Vi mötte ett gäng som just som vi nyss bildat en klubb och nu skulle spela första matchen. Tillskillnad från oss var dock juggarna gamla elitspelare – jag var vår 193 centimeterscenter i brist på andra. De hade tre killar, eller snarare grovt helkroppsbuskiga män mellan 2.05 och 2.10. De luktade vitlök. Vi fick stryk 235-19, jag gjorde två poäng vi blev smårusiga av glädje när vi någon enstaka gång klarade av deras helplanspress och kunde sätta upp ett riktigt anfall. Det var stort att få skaka hand med dem efter matchen  så som idrottare gör eftersom vi just vad gäller handskakningen var dem jämbördiga, nästan. Centrarna hade väldigt nävar och en av dem var gammal nog att vara min far men vi var alla basketspelare i samma serie.

Vi vann inte en enda match den säsongen men vi hade ganska kul ändå. Att glida omkring i iskalla bilar på skånska småvägar på fredagskvällar och söndagar hade också sina charm. Och min nya Spalding-boll fick nästan alltid vara matchboll. Ja, ”vi” kände en viss sorts stolthet över det faktum att vi assisterade till ALLA poäng! Vi tänkte på det när vi låg i sängen och pricksköt alla avgörande poäng upp mot taket – det gällde att skjuta så nära taket som möjligt utan att beröra det och fördärva bollbanan. Nästan var det ultimata.

Leve förlorarna, de är idrottens framtid!