Hat som hat, misshandel som misshandel

Idag är det ”NO-Haters-dagen”, på nätet. I går var det öppet hat i Lviv, live i Champions League.

Varför inte erkänna att spelare vill skada varandra? Varför inte erkänna att det finns hat och hätsk stämning även inom elitfotbollen, till och med på planen, CL-stjärnor emellan? Varför inte erkänna att en del av huliganernas hat och misshandel även förekommer spelarna emellan, att det finns ”spelarhuliganer”?

Istället existerar det en märklig tyst, kollegial överenskommelse mellan de som arbetar med fotboll: från lokalreportrarna till experterna i Viasatstudion och världsstjärnorna på plan. Den går ut på att alla egentligen vill varandra väl, ingen skadar någon med vilje.

Med tanke på hur verkligheten ser ut uppfattar jag detta som antingen falskt eller som en naiv, närmast religiös attityd till den industri/kyrka dessa män lever av och lever ur. Ifall en spelare skadar en annan är alla omedelbart fullkomligt överens om att det inte var med med vilje, de skadade inte med avsikt. Alla dessa experter och journalisterna överröstar varandra för att vittna om spelarnas genuint fromma scout-aktiga attityd. Nästaskärleken är allomfattande, om än lite sen in i vissa närkamper.

Låt oss nu ta de allvarliga skador som MFF-are, både spelare och supportrar,  drabbades av i går i Ukraina.  Vad gäller de supportrar som överfölls och misshandlades är alla överens om brott och avsikten att skada. I mina ögon är överfallen på Lewicki och Berget exakt lika cyniska och planerade. Möjligtvis blev de två spelarna lite mer skadade än vad motståndarna tänkt på men i princip – det var överlagda överfall med avsikt att skada och göra MFF-arna sämre både fysiskt och psykiskt.

Nu vet jag inte hur de urkrainska huliganerna velat gå och hur länge polisen tänkte blunda men bland svenska huliganer finns en utbredd önskan om att i första hand skrämmas och vinna ett psykiskt övertag genom fysisk misshandel. Det avgörande är inte graden av misshandel utan att just reducera och skada motståndarnas psykiskt, deras heder, ära och moral. Man vill skada, men bara lite lagom funktionellt. Alla är medvetna om att ifall misshandel skulle eskalera skulle detta i förlängningen drabba och skada alla. Exakt likadant resonerar en del CL-spelare. I vardagen är de respektabla förebilder, ansvarsfulla samhällsmedborgare och naturligtvis motståndare till allt sorts våld, som huliganer och spelare är de beredda att offra en hel del för att vinna poäng och prestige.

Sjachtar, såväl spelare som supportrar, var ute efter revansch, både vad gäller poäng och heder. I första ledet gick lagkapten, kroaten Srna. Hans uppgörelse och förlust i duellerna med Berget på Swedbank Stadion sved ordentligt. De två hade nu flera intima uppgörelser i första halvlek och till slut beslöt Darijo Srna att en gång för alla hämnas och straffa Berget. Han kopplade ett grep bakifrån, lade all tyngd på Bergets rygg och sköt honom sedan rakt emot en lagkamrat som kom rusande från andra hållet.

Hur någon kan beskriva Sernas dåd som ofrivilligt, ett mindre brott med olyckligt utfall, kan jag inte förstå. För TV-bilderna är väldigt, väldigt tydliga.

Sedan var det armbågen mot Lewicki. Liksom Srna är Stepanenko ökänd för sina cyniskt hårda tacklingar och no-nonsense-attityd. Nu går han in i duellen och sätter upp en armbåge mot Lewickis huvud.  Det finns ingen som helst anledning att sätta upp den armbågen, den kommer enbart för att påverka Lewicki negativt. Jag tror inte Stepanenko avsikt var att ge  Lewicki en hjärnskakning och han såg uppenbarligen lite skakad ut när han insåg att Lewicki svimmande och MFF:s bänk sprang in och började ge hjärtmassage men det är helt uppenbart att han villa skrämma och skada Lewicki.

Delvis beror det på tändningen, varje poäng är värd miljoner inte enbart för klubben utan även för de enskilda spelarna. Då går man ofta över de moraliska gränser som man har utanför planen. Men att de som är en del av samma kyrka i bästa fall är så naiva att de försöker förklara bort brotten – de är egentligen lika skyldiga som Srna och Stepanenko. Deras tro, eller lögner, förstärker illusionen av att alla fotbollsspelare i grunden är goda män med respekt för sina medmänniskor till motståndare. Som om fotboll fortfarande bara var en lek…