Maxtiotår

Dinamo Zagreb var på väg mot en jättesensation i CL-fotbollen i går. Då fick Olympiakos en väldigt billig straff. Blott detta faktum kan jag tycka borde räcka för att få oss att ta målvaktens, och Dynamos, parti. Man brukar göra det, hålla på den svagare. När Tyskland mötte Algeriet i VM-fotbollen höll nästan hela världen på algerierna, likaså när Braslien mötte Chile eller när Island möter vem som helst utom Färöarna. När det skrivs dramatik eller görs film vill ingen se den starkare besegra den svagare – det är ju det motsatta perspektivet som engagerar oss och som vi kan identifiera oss med.

Det finns dock ett undantag från den empatiska regeln – fotbollsmålvakter. Speciellt vid straffsparkar. Handbolls- och hockeymålvakter vinner ofta sympati och hyllas vid straffräddningar men trots fotbollsmålvaktens i jämförelse uppenbart större underläge och tydligare underdog-existens hejar nästan hela världen på straffskytten. Jag kan köpa att en del människor med tveksam karaktär helst ser Goliath besegra David men fotbollsexperterna, TV-studions sportdramatiker – varför håller de alltid på jätten Goliath?

På TV-bilderna ser vi hur Olympiakos Fortounis stiger fram och slår en hård välplacerad straff invid västra stolpen. Fast det är bara det att nu har Eduardo, portugisisk landslagsmålvakt i Dinamo, läst grekens tankar och går tidigt. Så tidigt att han hinner ned och blockar bollen med handleden. Det blir retur men Eduardo är snabbt uppe och tvingar greken att sätta returen högt över ribban.

Så här har vi en med all makt (dessutom bedrägligt tillskansad) som misslyckades förvalta den och en hjälplös som plötsligt blivit hjälte – borde det inte vara den bästa dramatiska studiotolkningen av straffscenen?

I Viasatstudion kommenteras detta med att det är synd om Fortounis som missat; ”jag lider med Fortounis” påstår Magnus Pehrson. Varför gör Magnus Pehrson det? Varför ska vi lida med den boll- och maktbesuttne som inte kan förvalta det han givits som ren och skär gåva?

Eduardo, i det lilla poänglösa fattiga laget på bortaplan som nu kämpar heroiskt mot elva motståndare, en domare och våldsamma grekiska fans – är det inte snarare Eduardo vi ska känna sympati med, speciellt som han gör två mycket bra räddningar?

Magnus Pehrsons starka känslor är typiska för Viasatstudion i synnerhet och expertkommentatorer i allmänhet: det är i första hand inte målvakten som räddar utan straffskytten som missar. Det är alltid utspelarens perspektiv, varför?

Att det statiskt sett går tio utespelare på varje målvakt håller inte som argument.  Inte heller att i princip alla experter är gamla utespelare. Nästan alla är även tränare eller journalister – i deras yrkesroll ingår att ha förståelse och respekt för alla i laget – inte enbart de tio utespelarna.

Varken Magnus Perhson eller någon av utespelarmaffian skulle få för sig att känna medlidande med en målvakt som släpper in en straff. ”En straff som går in”, är med Bosse Petterssons cyniska konstaterande, ”alltid en bra straff”. Det är en logik som helt utelämnar målvakten som aktör och spelare – som om målvakten inte finns och framförallt inte kan vara föremål för experternas gråtmilda medlidande.

När VIasatgubbarna lite senare visar klipp från Maccabi-Porto får vi se en straff och höra hur skönt det var för straffskytten( Zahavi) att få göra mål. Fortfarande inte ett ord om målvaktens agerande när det egentligen han som har huvudrollen just här, han Iker Casillas – världens kanske bäste straffmålvakt.

Iker läser den israeliska spelarens straff men går inte så tidigt, dessutom går han ganska högt. Han räknar med att blockera den, fast inte nere vid stolpen ute lite längre upp vid  sin högra  stolpe. Så han sträcker ut för allt vad han har. Straffen är ganska hård och hyfsat bra placerad men inte alldeles invid stolpen, där Casillas är. Straffen går under hans handled.

Det är inte en dålig straff men med tanke på att Casillas delvis läst den och borde tagit den – är den bra?

Ifall man köper resonemanget att alla straffar som går in är bra straffar måste man med samma logik köpa att alla straffar som inte går in räddas, med andra ord resultatet av en bra målvaktsinsats.  Att det är konsekvensen av skyttens eller målvaktens agerande som är det enda mätbara det vill säga det finns inga bra straffar utan enbart dåliga räddningar.

Jag vill ansluta mig till den senare tolkningsmodellen. Ifall inte målvakten fanns skulle en straff vara enkel att göra mål på. Det enda som komplicerar straffskjutandet är målvaktens existens. Alltså är det upp till skytten att avgöra hur pass avancerad straff han behöver slå. Räcker det med att han gör en Panenka och chippar bollen mitt i målet? Måste han placera den invid en stolpe, måste han slå den hårt, högt eller…   …dessa val görs vanligtvis inte långt i förväg men förutsättningarna påverkar det. När du möter Casillas vet du att du måste slå en mycket bra straff, men hur bra?

Som straffskytt på den här nivån kan du också vara säker på att målvakten vet var du brukar slå straffarna. Så vanligtvis tvingas straffskytten improvisera och öka avårighetsgraden så mycket att du gör mål. Samtidigt ökar risken för att misslyckas. Att känna sig tvingad att slå en straff nära stolpe eller ribba, men misslyckas är också en konsekvens av målvaktens närvaro och agerande det  vill säga alla straffar som inte blir mål är resultatet av en målvakts räddning, den fysiska eller mentala.