Vi svenskar borde fråga oss – varför är det alltid de äldre, erfarna, förhållandevis stabila svenska landslagsmålvakterna som får mest skit? Andreas Isaksson har kanske haft sin bästa landslagssäsong någonsin och räddat katastrofala svenska försvarsinsatser i landskamp efter landskamp. Så slår han, med fötterna, en enda simpel ofarlig boll över långlinjen och det verkar som hela landet simultant suckar tungt, smädelserna och hånen tilltar, betyget i kvällstidningarna sänks. Varför? Här kan vi verkligen prata om syndabock – permanent syndabock!
Likadant med en annan långsmal landslagsikon med skånsk bakgrund. Till Erik Hamréns fördel ska sägas att han aldrig verkar ha tvivlat på ”Isaks” kapacitet och alltid gett honom förtroendet. Det samma kan inte sägas om relationen Pia Sundhage och Hedvig Lindahl, nybliven mycket värdig mottagare av Diamantbollen. Förbundskaptenen gjorde ett mycket märkligt, för att inte säga bisarrt, utspel förra vintern och kritiserade Kristin Hammarström för att hon valt att bli mamma istället för att satsa på VM: ”Hon borde ta sitt förnuft till fånga”.
I EM, för två år sedan var det lilla Kristin som fick förtroendet och gjorde en medioker insats. Ändå kastade Pia Sundhage all prestige och logik åt sidan och förnedrade indirekt både Hedvig och de andra svenska landslagsmålvakterna genom sitt utspel. Landets damfotbollsexperter tog under försäsongen rygg på Sundhage och hävdade att Sverige inte hade någon uttalad förstemålvakt inför VM. Vilekt förstås bara var nonsens . Hedvig Lindahl var då och visade än tydligare i VM att hon var den enda världsstjärnan i den truppen. Hedvig Lindahl får Diamantbollen, inte tack vare utan trots Pia Sundhage. Få mottagare har varit så mycket värda den här utmärkelsen som Hedvig Lindahl.
Här är en liten hyllning till Hedvig som jag skrev för drygt två år sedan. Jag har också gjort en intervju med Hedvig som jag borde återkomma till.
Lämna ett svar