En annan bild av svensk fotboll

MFF, medan Eric Persson fortfarande stod för koreografin. Det bör påpekas att den tunnhårige mannen som uppfattar sig som längst ut till vänster i nedre raden, och som säkert fick en banna av Hövdingen efteråt, är vänsteryttern Ingvar Svahn som ofta höll sig på sin kant, dribblade och slog inlägg i ”splendid isolation”.

I den nya malmöboken, med starka MFF-drag, finns ett par ganska moderna lagbilder. Det får mig att börja fundera över varför klubben har så svårt att manifestera lagkänsla på bild. Bokens bästa uppställning görs av MFF:s styrelse, på tolv vardagsklädda, demokratiskt valda individer, det är värre med spelarna.

Det slår mig hur generellt usla svenska lag numera är på att ställa upp på något som kan verka ganska simpelt, och är ännu enklare. I till exempel italiensk och spansk fotboll har det alltid tagits en bild före matchen – det går snabbt, man har vanan och det blir en bra, snygg uppställning. till och med när jag spelade för Yesilman Footballers i Istanbul togs en lagbild för varje match, i Division 5. Ju längre norrut du kommer i Europa desto otydligare blir dock bilden av stolthet, av en manifesterad enheten. Det blir en konturstark bild av kollektivismens kollaps.

Svenska herrlandslaget som numera också alltid plåtas gör det OK men klubblagen verkar bara kunna ställa upp ordentligt på de bleka, oskuldsfulla försäsongsfotona av hela truppen inkl ledare och materialare. Eller baksidesfotot på Rekordmagasinet som ofta var omsorgsfullt regisserat och en viktig del av klubbens då fortfarande okända marknadsföring.

När Rekordmagasinet lades ned försvann inte enbart den svenska modellen med ett räddhågset lite underdånigt knä i gräset utan även känslan för den allmäna kollektiva estetiken. På den klassiska lagbilden av MFF från München -79 tittar alla åt olika håll, är rädda för beröring och har fem stående där bak och sex på huk – det ska vara precis tvärtom! Och alla håller händerna olika – var det deras allra första riktiga lagfoto någonsin, är de medvetna om att de ser ut som ett hastigt i hoprafsat gäng helt synkroniserade och vilsna individer som inte har en aning om vad de gör just där framför kamerorna?

Var det fult med lagfoton i dåtidens Sverige? Är detta behov att göra tvärtom och ringakta traditionen en slags omedveten politiskt motiverad demonstration av den idrottande individens seger över den svenska och nordeuropeiska kollektivismen, grundlagt under åren för de stora studentupproren och politiska vänstervridningen? I Sverige, tillskillnad från många andra länder, har skolungdomen inga uniformer,  vikten av att tyst obstruera mot det uniforma och andra former av synkronisering är starka.

Den bild MFF hade flera veckor på sig att träna på – lagbilden före första CL-mötet mot Juve hösten 2014 borta  – har rätt antal i de två leden men de stående spelarna har flyttat sig en meter åt sidan. Som om Markus Halsti inte riktigt hörde till laget, precis som blivande företagsledaren Ingemar Erlandsson i Europacupfinalen är de alltför långt ut på högerkanten, extremt långt ut. Dessutom står Robin Olsen längst ut till vänster i övre raden – det ska målvakter aldrig göra. Och Adu är placerad mellan Kiese Thelin och Filip Helander vilket ger ett lätt ofrivilligt lustigt intryck.

Det finns massor av oskrivna regler för denna lite bortglömda och sorgligt försummade del av svensk fotboll – kanske skulle jag författa en lite guide på svenska för lag som vill ge intryck av att vara en dynamisk enhet istället för elva desorienterade individer.