Bragdguldets hemligheter (och dess värsta haverier)

Jag har alltid haft en kluven inställning till Svenska Dagbladets bragdguld – vad är en bragd, varför måste det emotionella alltid var så viktigt, varför får aldrig icke-vita, eller invandrare det, kan andra än TV-mässiga kvinnliga längdskidåkare komma i fråga?

Nu kommer en bok som ger alla svaren och en hel del annat. ”Bragdguldets hemligheter – 90 års idrottshistoria” av Sune Sylvén (Idrottsförlaget) är en föredömlig genomgång av priset, dess kriterier och framförallt långa presentationer av vinnarna, och konkurrenterna. SvD:s förre sportchef formulerar sig dessutom utmärkt och har sinne för kuriosa och poänger.

Sylvén sätter in varje pristagare i ett historiskt, socialt och idrottsligt sammanhang. Han försöker se det positiva i varje pristagares ”bragd”. I mina ögon är han ibland lite väl ”förstående” och det är spännande att själv försöka finna de mest och minst värdiga ”bragderna”.

Här är i mina ögon de tre mest bagatellartade men belönade bragderna:

Brottaren Tomas Johansson (1986) är i särklass, vad gäller modern tid. Tomas var en snäll och vänlig man men det bestående intryck han gav var det av ett naivt och oskyldig barn i en jättes väldigt rundlagda kropp. Så klart att svenskarna älskade och förlät honom. Men meriterna? Ursäkta, vilka är meriterna?

Att endast lyckas ta en enda futtig poäng i 23 möten med klassens bäste brottare är inte så imponerande. Dessutom i en klass med minimal konkurrens och i en sport med med bandys globala utbredning 1986. Men det tursamma VM-guldet 1986 togs innan Sovjetunionen hade släppt ut Alexander Karelin på den internationella mattan.

Tomas är förmodligen den idrottare som fått det mest emotionellt motiverade priset och Sylvén konstaterar att Stenmarkssymtomen, haparandabrottarens ärliga, korthuggna svar på journalisternas frågor ”alltid gick hem”. Mindre bragdmässiga det året var DC-landslaget som vann tennisturneringen och den handikappade simmerskan Magdalena Tjernberg som naturligtvis, odopad, gjort en mycket större bragd än konkurrenterna. Svenska Dagbladets bragdjury tyckte dock att handikappade inte var riktiga idrottare: bättre med än fuskare än en fysiskt ofullkomlig!

Andra världskriget är spännande ur Bragdperspektiv efter som man började med att belöna en skidåkare för att han tog guld i det Längdåknings-VM i Cortina som alla andra bojkottade. Det var typ Nazi-Tyskland och Sverige och tyskarna hade inte kunnat träna rationellt på minst två år. Jo, några finnar också, de som överlevt vinterkriget mot Sovjet, och några italienare som både var funktionärer och tävlande samtidigt. Därefter, när ingen som helst konkurrens fanns får några av landets mest kända idrottare Bragdguldet – men hur stora var egentligen deras bragder, när övriga Världen stod i brand? Borde vi omvärdera dessa svensk idrotts giganter?

1942 följde Gunder Hägg, 1943 Arne Andersson och 1944 ”Mora.Nisse” Karlsson innan Claes Egnell tog SM-guld både i femkampens sommar- och vinterversion. I motiveringen sägs också att en skada bidrog till det bragdartiga i vinsterna. Eftersom det inte fanns någon internationell idrott 1945 så kan det bragdmässiga diskuteras men juryn insisterade. För övrigt tycker jag att alla svenska idrottsframgångar de kommande fyra, fem åren bär en bitter bismak av omoral, ja nära på falskhet eftersom det inte tävlades på lika villkor – Sverige var världsbäst i allt för att vi spelat under täcket med Nazi-Tyskland, stöttat både deras krigsindustri och fälttåg och därmed sluppit invaderas.Sedan krossade vi alla krigsutmattade konkurrenter och kallade det idrott.

Jag har dessutom sett troféerna som bragdmedaljören Alfred Dahlquist fick, och de, Mauritz Brännström och de andra svenskarna tog med hem och sedan gömde undan – jättestora samovarliknande troféer prydda med ett gigantisk hakkors finns att beskåda på Skidmuseet i Norsjö (för övrigt ett museum som Riksidrottsförbundets sida över dylika institutioner inte listar).  En berättigad fråga är varför landets högsta idrottshistoriska, och skattefinansierade institutionen försöker dölja de mindre romantiska delarna av svensk idrottshistoria.

Allra minst ”bragdig” är Sven Säfwenberg som gavs evig ära för att ha stått på skridskorna i en bandymatch, ” Sleven” var målvakt i ett lag som var löjligt överlägset konkurrenterna. Han belönades för ”en avgörande SM-finalinsats och ojämförlig ledargärning”. Det är en absurt rolig förklaring eftersom matchens som åsyftas slutade 11-1 och knappast kan räknas till ”ett svårt och vanskligt läge”. Plus det logiska faktum att framställa en ledargärning som bragdmässig måste väl innebära att vinnaren vanligtvis absolut INTE en är en ”ledare”.

Det finns i bokens inledning en längre genomgång av hur begreppet bragd tolkats genom decennierna. Där finns också lite rolig statistik på slutet som t ex vilka landskap som varit mest framgångsrika, och minst: idrottare (eller ledare) från öar och norra Västra Götaland som  Gotland, Öland, Dalsland och Bohuslän har ännu inte genomfört en idrottsbragd tillräcklig att belöna. Om lite drygt två veckor tillkännages vem som vinner 2016. Kanske är det äntligen Gotlands tur, har de några kvinnliga längdskidåkare eller kan landets främste idrottsutövare det senaste decenniet tänka sig att lägga fotbollsskorna på hylla om spänna på sig ett par längdskidor, helst också ett gevär, så att han äntligen kan belönas?

Ps Ludmilla Engquist belönades 1997, året innan hon diagnosticerades med bröstcancer och sedan gjorde en fantastisk comeback på DN-galan.  När hon sedan åkte fast för dopning i en annan sport funderade Bragdjuryn, med Anders Gärderud, på om man kunde återkalla guldet. Efter att Anders och de andra kommit fram till att man inte kunde ta ifrån någon belöningen i efterskott beslöt man att i statuterna skriva in att ”ingen som åkt fast för doping” kan komma ifråga för priset. Att så öppet hänge sig åt dubbelmoral och falskhet är minsann ingen av Bragdguldets hemligheter.