Ny akademisk bok om fotbollens strateger hävdar att Hamrén lyssnar på sina kritiker och släpper fram unga spelare

Ur boken ”Fotbollens strateger” av Bill Sund

Läser inför den avgörande EM-kvalmatchen en nyutkommen svensk bok om tränare och taktik genom tiderna. Fastnar självfallet för kapitlet om det danska fotbollslandslagets tränare från och med Sepp Piontek i Bill Sunds ”Fotbollens strateger” (idrottsforum.org- 15). Sund är idrottshistoriker och professor emeritus vid Institutet för social forskning vid Sthlms Universitet. Han har tidigare gett ut en bok om fotbollens kommersialisering och en om cykelsportens historia. Två i grunden intressanta och ambitiösa titlar med historiska sammanställningar vars brister jag dock tycker återfinns även i den nya boken.

Först och främst verkar han inte själv ha någon uppfattning om hur det danska landslaget spelar fotboll eftersom en Birger Peitersen alltid citeras vad gäller taktik. Dessutom är de korta kapitlen ofta motsägelsefulla och ofullständiga, jag väljer de begreppen istället för det alltför grova omdömet felaktiga.

I huvudsak fyller Sund kapitlet med biografiska data om de fyra förbundskaptenerna Sepp, Ricardo, Bosse Johansson och den i dag avgående Morten Olsen.

Om Ricardo sägs att han ”fortsatte med samma typ av fotboll som Piontek infört, då publiken, även den svenska, sjöng den danska hymnen ”Vi er røde,vi er hvide”. Jag ska inte säga något om varken förklaringsmodellen, eller kommateringen, utan fokusera på hur den satsen går ihop med nästkommande sats där det konstateras att Ricardo införde ”betongförsvar”.

Man kan säga mycket om Sepps danska landslag men försvar hade de inte. Taktiken, den rätt basala, var helt enkelt att göra fler mål än motståndarna. Men sådana här knotiga satser och slutsater staplar tyvärr Sund på varandra. I en bok vars främsta mål är att ”sätta in den svenska utvecklingen och diskussionen om spelsystem och ledarskap i ett brett internationellt, föränderligt perspektiv från 1920-talet till vår tid” borde kanske en jämförelse mellan de diametralt olika fotbollsfilosofierna i Danmark och Sverige tas upp. Istället får vi 10 klyschiga ledord av Bosse Johansson, typ: ” Var alltid positiv”, ”Var öppen för andra”, ”Visa tacksamhet för vad andra gör för dig” e t c . Något om hur dessa inte speciellt kontroversiella budord rent konkret omsattes som taktik på planen berättas det dock inte om.

Boken har utan tvekan stora förtjänster och researcharbetet har säkert varit omfattande men jag kan inte se något som inte berördes i (Bollings?) svenska bok för några år sedan (inte med i litteraturförteckningen) eller den engelska urkunden ”Inverting the Pyramid: The History of Soccer Tactics av Jonathan Wilson (National Books -08).

Eftersom Sunds analyser bygger på en annan persons text missar också författaren att Morten Olsen ändrade sina taktiska dispositioner för drygt två år sedan och under stor uppmärksamhet förklarade att hans 4-5-1 måste skrotas för ett spela med två anfallare – endast en anfallare räckte inte till i dagens fotboll, menade Olsen. Och han fick rätt, både om sitt eget Danmark och Högmos Norge. Högmos spelade verkligen bara med en anfallere, även på hemmaplan och det resulterade i en pinsam dubbelförlust mot Ungern. Danmarks målimpotens visar att det spelar ingen roll ifall man ställer upp med två forwards på pappret en eller enbart en ensam så länge laget som helhet inte försmår att skapa chanser.

’Om Hamrén sägs att han är en populär och modern ledargestalt som lyssnar på kritik och att hans ambition är att släppa fram ”och utveckla talangerna inom svensk fotboll”.

Det ter sig som två ganska bisarra påståenden eftersom Hamrén främst gjort sig känd för raka motsatsen. Han har inte släppt fram nya talanger och gick så långt i sitt förakt för svensk talangutveckling att han vägrade ta ut en ny reserv till en landslagstrupp eftersom det inte fanns några spelare i Sverige som, enligt Hamrén, var tillräckligt bra. Att Hamrén lyssnar på kritik, är ett konstaterande som väcker min munterhet. Speciellt efter att ha sett honom på en presskonferens precis då kvalificeringen till EM var klar men Hamrén även nu defensiv, bitter och cynisk  just i det ögonblick han kanske skulle kunna våga släppa masken och visa glädje och ”shining”.

Sunds alla sportböcker är märkligt splittrade och röriga. Samtidigt så saknar jag helt i den väldigt omfattande boken några texter om sydamerikansk fotboll. Som om den fotbollen inte utvecklat spelet något i taktiskt avseende och att inga influenser nåt Sverige. I det sammanhanget verkar  Bill Sund ha anammat den syn på latinamerikansk fotboll som svensk fotbolls store diktator på 30- och 40 -talet Ceve Linde gav uttryck för i Idrottsbladet före VM i Brasilien 1950 (se ovanstående bild).