Spanien – Katalonien 0-4

Munir El Haddadi är född och uppväxt strax norr om Madrid, av marockanska föräldrar. Han är 20 år gammal och hans sympatier för katalansk frigörelse och självständighet är inte lika starka som de Gerard Piqué hyser. Därför slutade inte El Clásico med en historisk och förnedrande  0-5 eller 0-6 förlust med oundvikliga  politiska förvecklingar som följd för Spanien utan enbart med en totalt överlägen 4-0 vinst för FC Barcelona.

Munir hörsammade inte då matchens huvudperson frågade eller bad eller begärde eller krävde att han skulle släppa bollen när han var ensam med Navas med tio minuter kvar och med sin karismatiske mittback bakom ryggen. Piqué ville till varje pris göra 5-0 och på det viset förvandla ett fotbollsresultat till ett politisk svärd och slagord för låt oss inte bortse från vad matchen egentligen gällde  – Madridpubliken lade inte sina röster och sina utandningar i första hand för att stödja sitt lag utan för att bua och vissla när Piqué, självständighetssträvans klart uttalade talesman, hade bollen. Därför hade de betytt så mycket för Piqué, och faktiskt Piqués plats i den katalanska historien ifall han fått göra 5-0. Samma 5-0 som gjorde Johan Cruyff till en politisk ikon i Katalonien under frankismen 1974 och samma 5-0 som hade fått symbolisera både nederlaget och Piques katalanska mål.

Nu räddade en liten späd kille från staden där det världsarvsskyddade gamla kungliga spanska slottet El Escorial ligger nationen Spanien från ett än mer eskalerat sönderfall. Det ligger ändå något försonande i det, jag är inte säker på att Spanien hade pallat att Piqué satte femman.