”Playing for Keeps”

Jag visste den skulle komma krypande; ångestsen då jag en tidig morgon i slutet av november sätter mig framför den stora dataskärmen för att se hur det gått för ens barn den gångna natten under de små korgarna i det stora landet i väster och så är det tomt – thanksgivingtomt på NBA:s hemsida för fliken ”scores”.

Det må vara fantasy men abstinensen är verklig. Så i preventivt syfte skickade jag iväg min mest älskade son, den katalanske självständighetssymbolen byttes mot en liten klen man som svek mig oupphörligen så sent som i våras. Inte vid ett tillfälle utan vid 82 ( nja hans första match med Mavs i the Garden var OK…).  En man som verkar ha en del inre demoner att slåss med, fortfarande, ensam vid det andra kallar välgörenhetslinjen och markerar något så simpelt som straffkast. Detta trots att resten av hans spel och glädje denna säsong, i en ny miljö, verkar ha återuppstått.

Ändå var jag på väg att förlåta honom redan för en månad sedan. Jag skulle dryfta Rajon Rondo i tionde omgången men så förlorade den nya stora, kraftfulla Mac-datorn sin wifi-kontakt och jag fick det namn som stod på i tur på autodraften, Zach Levine.

Själva analysen av traden (iMac vill envist transkribera den som ”avträden”) gör jag på ett annat ställe men det är svårt att byta en stjärna som Marc Gasol mot någon som inte alls har samma status, och inte draftades ens på samma halvklot. Samtidigt hoppas jag att just detta, potentialen och inte historien/statsen är vad som kommer bli avgörande.

Har precis läst ut en biografi om golfspelaren Rory McIllroy där han citeras på frågan varför han spelar: ”jag spelar inte för att tjäna pengar utanför att ta en plats i historieböckerna”. Och golfjournalisterna blir alldeles till sig och tycker det är jättefint sagt.

Jag kan inte låta bli att tänka på filmen ”Barça Dreams” där massor av videoklipp på Messi både från tiden i Rosario och de första åren i BCN är med. Hur denne lille kille, knappt större än bollen och i kortbyxor som ser ut som misslyckat uppvikta långbyxor passionerat dribblar omkring – varken med tanke på pengar, historien eller statistiken. Att det kring bollen finns en magi som gränsar till makt och som golfare, och golfbollen, är omedvetna om. Som de aldrig kommer att förstå.  Fast bäst uttrycks det i titeln till Halberstams jävligt bra biografi över Michael Jordan – ”Playing for keeps”.

Det är glädjen, den inre tillfredsställelsen, som gjorde Jordan, och Messi, större än varje aldrig så sympatisk golfspelare och det är detta som förenar mig med dem här en tidig fredagsmorgon framför en stor, kinkig dator utan färska siffror – playing for keeps.