Brecht, LeBron och Tom Hanks

NBA är en märklig cirkus som alltid är medveten om innebörden i Brechts ranking av existensen: att först kommer underhållningen och sedan, som god men evig tvåa, svetten.

Antonio Davies är den nye unge stjärnan i ett lag som bara vunnit 4 av 19 NBA-matcher. New Orleans Pelicans gameplan är med andra ord att han ska producera fantastiska stats och gärna någon häftig dunk för highlights-TV. I förrgår lämnade man matchen efter att ha fått ett blåmärke. I går spelade han 44 minuter på bortaplan i en match som var avgjord i 2 Q då Jazz-mormonerna ledde med 20 pinnar. Det var dock först i sista Q, mot motståndarnas bänk som han exploderade, poängmässigt.

En franchaise, det är mer rättvist att tala om det än en klubb, med samma ambitioner är Los Angeles Lakers (2 vunna av 15). En snabbt åldrande Kobe Bryant skjuter sämre än någonsin, han är minst av allt en tillgång eller förebild för sina unga lagkamrater och ändå tillåts han dominera. Varje anfall är designat för att den 37-årige stjärnan som tjänar 25 miljoner dollar per säsong  ska få skjuta. Ibland blir det en airball, bollen träffar varken ring eller korg. Till slut känns det bara genant och ovärdigt, mot alla inkl en av världens före detta bästa basketspelare genom tiderna. Frågan är hur länge det ska fortsätta innan Bryant äntligen sätter det han ska, sätter 48:orna på hyllan? Han har precis gått om Michael Jordan som tredje främste poänggörare genom tiderna och har ingen chans på de två framför honom – varför inte hålla här, frågar jag mig: hamstringskadad i Malmö.

En annan osympatisk stjärnkult men med mer rytm i dansen kring guldkalven pågår i Cleveland. I går kom basketproletärerna från Brooklyn på besök. De vinner än färre matcher än Pelikanerna men är alltid nära och ger sig aldrig. Deras center Brooke Lopez var t ex en knapp centimer från att förstöra Golden State  Warriors rekordsvit av segrar i förra veckan. I går spelade de alltså mot laget som troligtvis GSW, (eller Spurs) får möta i NBA-finalen i juni. Cavs var pressade och med 100 sekunder kvar roterade Lopez sig förbi LeBron och satte ett skott med en hand eftersom LeBron låst den andra armen. Solklar poäng, straffkast och tvåpoängsledning för proletärerna. Men då utnyttjade LeBron sin stjärnstatus  och hävdade att han blivit hookad. Det var ett absurt påstående och ifall man vänt sig till ”Replay Center” hade domarna fått bakläxa och skamvrå men det gör de inte utan vad domarna vänder är att de vänder dövörat till och ger foulen till de egendomslösa och segern åt de av LeBron besuttna.

Så fungerar amerikansk rättvisa. I verkligheten. På sportgolvet. Det påminner mig om filmen ”Spionernas Bro” som just haft premiär. Stjärnan Tom Hanks spelar en anonym advokat som tvingas försvara en rysk spion och blir på kuppen ”Amerikas näst mest hatade man”.  Till slut vinner dock både han och Amerika för Donovan har irländskt påbrå och är vad spionen kallar ” a standing man” – en som alltid reser sig. Och detta är sensmoralen av filmen – att irländare inte ger sig trots tuffa odds och när eftertexterna börjar rulla och rättvisan segrat har man t o m lagt till en irländsk flöjt. Det är bara Kate Winslett som saknas.

Den slutsats man kan dra av den här texten är att jag tycker underhållning gör sig bättre på film än i sport.