Den första halvtimmen var en ren prövning. FC Barcelona rullade långsamt runt bollen ungefär som en boxare känner försiktigt på motståndaren, fast han gör det inte i tio ronder. Fintar, maskerar angrepp, försöker få motståndaren att börja fundera. Det var oerhört tålamodsprövande att se hemmalaget helt avtänt och ointresserat. Så fick Messi en frispark från 25 meter som han hängde upp i närmaste kryss, otagbart för Depors argentinske målvakt German Lux: ”un golazooo!”
En bit in på andra sköt Raktic snyggt 2-0 och sedan skulle Barça börja spela av matchen. Man bytte in de unga ganska dysfunktionella bänkspelarna och till slut även Jordi Alba på vänsterbacken. Plötsligt stod Mathieu där, han som varit skadad och efter cirka sju sekunder missade han offsiden och så var det reducerat. Då hade Depot redan fått ett mål bortdömt för en snäv offside.
Då hade redan spelare som Pique visat en märklig nonchalans vid uppspelen. Ofta valde han en mycket svårare men elegantare lösning när Depor pressade högt. Flera gånger slog han passningar man inte kan slå fel utan förödande konsekvenser. Och Pique slog dem fel.
Reduceringen kom i 77:e men fick inte Barça att vakna. Kvitteringen kom i 86:e då Mathieu var på utflykt och de resterande försvararna inte tillräckligt fokuserade.
För en vecka sedan tappade Barça två poäng i 86:e minuten i Valencia efter att även då visat tendenser till hybris. Nu hade Barca tur som fick med sig en pinne för på övertid när man tryckte på misstajmade en Deporforward sin löpnings över mittlinjen och till ett friläge med 15 meter tillgodo på Pique med högst en tiondel.
Det är konstigt att Luis Enrique inte kan stävja dessa okynneskänslor. De är Barça, de leder, de har inget att bevisa mer än att behålla ledningen. Och ända verkar det som om man, möjligtvis omedvetet, måste utmana ödet. Som om det satt i tröjan, detta övermod, denna stolta katalanska estetik som ofta, och med rätta, förväxlas med arrogans.
Lämna ett svar