The Beauty of Being a Manager 2

Ok, så jag hade fel. Mou som alltid brukar skylla på andra än spelarna har slutligen tappat greppet ( och min magkänsla för säkra oddsinvesteringar lider av ett påtagligt gaspådrag). Att dissa ens fysioterapeut kan passera (utifrån en strikt tolkning av Mous managerstil) och även om utfallet mot Leicesters bollpojkar  kan uppfattas som moraliskt offside förekommer det ganska frekvent. Partiska bollkallar alltså. Minns många sydamerikanska managers i spansk fotboll som körde matchgenomgångar med bollkallarna och tränade bristande teknik vad gäller att kasta bollar. Men att skylla på att spelarna förrått honom, där gick Mou över gränsen han själv dragit. Det blir säkert sparken före julhelgen och de intensiva matchandet.

Sedan är det en annan sak att Mou har rätt, om spelarna. De saknade aggressivitet, de spelade inte med hjärtat och löpte de där extra kilometrarna. De såg ängsliga ut och spelade som strykrädda pojkar:  slog lätta passningar, vågade inte dribbla av rädsla för att bli av med bollen, spelade hellre bakåt än att chansa på ett offensivt infall. Spelarna uppträdde som om de tvingades var kvar under samma tak som den man de efter ett långt och lyckligt äktenskap nu begärt att få skiljas från.

Så här sa Mou igår, före hans allra sista match som Chelseamanager:

”One year ago they were bottom of the league and Ranieri was sacked by the Greece national team for losing to the Faroe Islands, now he is the top manager in the Premier League and their players are top of the league,” said the Portuguese. “That’s the beauty, it’s fantastic.