EPL – episk ödesdrama på en måndag

Så plötsligt, helt utan förvarning blir fotboll väldigt intressant igen. Annars hade jag nästan gett upp om Fotbollsåret 2015 (ett skitår) men nu, närmast på tilläggstid fylls jag åter av förväntan och fotbollsträngtan. Lika oväntat är objektet för min åtrå: en seriematch bland alla andra i engelska herrfotbollsligan. Efter att säsong efter säsong ha spytt mitt förakt och hån över dessa miljadärer och deras religionslika följare/åskådare/tittare, de devota kommentators-månglarna i kvällstidningar och Viasatstudion är jag lika hastigt som oväntat och väldigt lustigt själv en av dessa alla blinda beundrare. En måndag, sent i december.

Orsaken är delvis de två lagens groteska självbilder: två av de i England mytiska klubbarna drabbas samman, båda på poäng- och placeringsmässigt obestånd. Åtminstone i förhållande till denna förvanskade självbild och de ekonomiska medel det kostat att bygga den.

Man mättar rätt många svältande människor för 3.7 miljarder – summan det kostat att köpa de spelare som holländaren Louis van Gaal pekat på och som han lovat att mot dessa pengar bringa ära och välstånd åt halva Manchester samt… eh  …ytterligare öka tröjförsäljningen.

Hans oerhörda högmod och har endast kunnat konkurrera med fantasin i hans bortförklaringar. Hans förakt för det hov av sportjournalister som följt och tolkat hans utfall och nycker kan endast konkurrera med den lojalitet som hans finansiärer till publik och tv-tittare visat honom.

Nu verkar gränsen nådd, trots att ”våra” svenska experter på EPL så sent som i lördagskväll bedyrade att klubben inte skulle sparka honom före säsongens slut.

Att en person med exakt lika vanställd självbild och hybris väntar i kulissen på att ta över hans jobb gör inte dramat sämre. Dessutom att denne formelle kollega alldeles nyss fick sparken från det lag som indirekt avgör Van Gaals öde, idag klockan 18:30.

Att sedan hans motståndaren på bänken bredvid även han är en övervärderad äldre holländare som levt högt på de kollektiva minnena av totalfotbollens lyster ökar känslan av att Shakespeare haft ett finger, eller fot, med i spelet. Jo, det kunde varit ännu bättre, Van Gaal hade fått sparken i lördagskväll och omedelbart ersatts av Mourinho men inte ens gudarna tänker så djävulskt intrikat och udnerhållande.

Ett av de tydligaste tecknen på van Gaals brister är hans absoluta övertro på mediokra anfallare. Först gjorde han sig av med Welbeck till förmån för en överårig landsman, van Persie. Sedan lånade han till priset av minst 100 miljoner Falcao av Monaco. En spelare som även han var närmast värdelös, på alla sätt – inte minst målmässigt. Samlingen kompletteras av den spelare som han lutat sig mot, den tuffe attitydliraren och relativa legenden Wayne Rooney – en spelare som aldrig levererat på en högre nivå efter knäskadan för sex, sju år sedan. Visserligen i besittning av attityd, sublim spelförståelse och domarnas oreserverade respit men samtidigt liten, långsam, cynisk och inte längre bland ligans tio, femton bästa forwards.

Rooney var petad mot Stoke, kom in efter halvtid i något som kan liknas vid syndernas förlåtelse och som lär starta i kväll, i matchen som avgör ”Lillefars” öde!

Motståndarna har lika stora anfallsproblem. Diego Costa såg till att straffa sin nye boss genom att ta ett väldigt sent, och helt onödigt gult kort i lördags så att han är avstängd i kväll. Förre skyttekungen Hazard, utan ligamål sedan maj, har bar genomfört tre träningar och var inte till sin fördel i lördags. Falcao, avfällingen som fick ett väldigt märkligt kontrakt med Mourinho, har inte spelat på länge och vore en misslyckad chansning. Troligtvis knyts de offensiva förhoppningarna till Loïc Rémy – ett träningskomplement ingen rankar eller ens varit påtänkt som offentlig företrädare för Chelsea i en tävlingsmatch.

Med de här underbara förutsättningarna kommer naturligtvis fotbollsinfernot till match sluta i ett blekt men salmoniskt 0-0 och alla aktörer kan känna sig både offentligt besvikna och privat tillfredställda. Likt en pjäs utan bra slut.