Vad är totalfotboll? Vad är offensiv fotboll?

I diskussionen kring Professor Sunds bok om ”Fotbollens strateger” började jag själv fundera på begreppen som professorn svänger sig med: totalfotboll och offensiv fotboll.

Vi är helt överens om att Rinus Michels var Totalfotbollsprofet. Det bästa enskilda exemplet på hans tro är de första två minuterna i VM 1974 i München då Cruyff går ned i backlinjen och hämtar bollen för att sedan sprinta över banan med terriern Berti Vogts i hälarna och bli fälld med straff som följd innan hemmalaget ens känt på bollen.

Wikipedias definition är att spelarna var mångsidiga och kunde röra sig mellan olika positioner, som Cruyffs i backlinjen.  Eftersom professorn påstår att Barça alltid spelade så här efter Michels år (1971-75) börjar jag fundera.

Jag har inte sett den sena 70-talets Barça men de lär, enligt mina sagesmän, inte ha spelat totalfotboll ö h t. Målskillnaden i ligan stödjer den uppfattningen. Man gör aldrig ens 1.5 mål per match medan alla de andra topplagen gör det. Madrid gör minst två per match och ingen har anklagat dem för att spela totalfotboll.

Barça under Menotti spelade inte totalfotboll. Teknisk, offensiv fotboll men positionerna var ganska låsta. Under Terry Venables spelade man ”kick & rush”. Det var min första av många Barçamatcher på Camp Nou – Barcelona mötte bottenlag som parkerade bussen i straffområdet. Gary Lineaker och Steve Archibald som forward var helt desorienterade och man vann inte. Man gjorde knappt mål men man spealde många långa bollar på de två isolerade och omringade britterna.

Under Johann Cruyff då? Nej, det kan knappas kallas totalfotboll. Visserligen spelade man 4-3-3 och hade ganska offensiva ytterbackar men inte fan rörde sig spelarna över andras positioner. Baskiske mittbacksklippan Alexanco  hade så dålig teknik att han gjorde allt för slippa ha bollen, även på träning. Jag minns en gång på en träning då Alexanco satte bollen högt över målet för andra gången i rad på en skottövning och vi journalister skrattade lite rått åt missarna. Varvid Cruyff blåste av övningen och gick bort till oss och skällde ut oss på sin mycket säregna spanska.

Vad Cruyff gjorde var att han spelade med offensiva ytterbackar men mittbackarna och de balanserande innermittfältet, ibland bara Eusebio, Bakero  eller Guardiola eller Amor ibland två av dem var väldigt defensiva. De bytte aldrig positioner. Däremot kunde Laudrup och Stoijkov fast sällan Txiki Benguristan byta kant med varandra.  Romario spelade dock alltid center!  Så som jag minns Ajax under Michel – så spelade inte Barça. Och de gjorde det inte heller under van Gaal.

Jonathan Wilson har skrivit en mycket intressant artikel om offensiv fotboll i gårdagens The Guardian – nästan som på beställning. Där dissas van Gaal – framförallt för hans definition av offensiv fotboll.  Nu menar Professor Sund att eftersom hans bok bara i undantagsfall handlar om tiden efter år 2009 så faller van Gaal bort. Men här kritiseras van Gaal hela livsgärning. Med stringens.

Att i dag spekulera i Totalfotboll eller offensiv holländsk fotboll ska man nog akta sig för. Spelet är så annorlunda. Ja utom i Sverige och hos Hamrén förstås. I går berättade Dubbel-Andres att Hamrén hade gett mittbackarna tillåtelse att avancera över mittlinjen med bollen ifall de inte attackerades. Det har jag väntat på i sex år. Jag tror jag har berört det , åtminstone under de första tre, fyra åren – det faktum att Hamrén alltid behöll två mittbackar och en ytterback kvar vid mittlinjen, hur jävla toköverlägsna Sverige än var. Och hur uppspelsmissbrukat alltid gav upphov till långa bollar från mittbackarna.  Nu verkar Hamrén ha tänkt om, svenska mittbackar får driva bollen över mittlinjen. Kanske beror det på att han övergett idén med långa innerbackar och bolltraumaoffer som Antonsson, Olsson och Per Nilsson. Granquist har alltid varit relativt teknisk och bekväm med bollen. Det tog väldigt många år innan han fick ett stabilt förtroende.

Fast nu kom vi vi lite från ämnet.

Wilson har skrivit en intressant text. Läs den!